”Du måste vara starkare för att stå upp mot dem utan vapen”

– En eller två stater är en diskussion som inte spelar någon roll just nu. Det är en ickefråga. Vi vill ha fred, rättvisa och ett slut på den israeliska ockupationen, det är vad som är viktigt. Det säger Saeed Amireh, 20, som för första gången i sitt liv är utanför Västbanken. Under början av hösten 2011 reser han runt i Sverige och Norge för att berätta om sina erfarenheter av ickevåldsmotståndet i Palestina. Och särskilt motståndet mot murbygget, där han varit aktiv.

Samhället Ni’ilin där Saeed växte upp ligger 27 kilometer från Ramallah, precis vid 1967 års gränsdragning mellan Israel och Västbanken, den så kallade ”gröna linjen”. Ni’ilin är omgivet av fem bosättningar, avskuret av en apartheidväg som just nu är på väg att inneslutas i en tunnel, och sönderslaget av muren. Av de cirka 58 000 dunum mark (1 dunum = 1 000 kvadratmeter) som var i de palestinska invånarnas ägo 1948 återstår cirka 8 000. Av de runt 13 000 personer som bodde där då finns under 5 000 kvar. Trakten avfolkas på grund av ockupationen och Saeed kallar det för ”den tysta katastrofen”.

– Ni’ilin har en historia av motstånd. Under första intifadan var samhället väldigt aktivt. Det var den enda platsen där israeliska militären tvingades fånga palestinier med nät som de kastade ned från helikoptrar eftersom terrängen var så svår att ta sig fram i och motståndet så hårt.

2004 gjordes det första försöket att påbörja murbygget i Ni’ilin. En bonde på väg till sina fält såg att hans olivträd var förstörda.

– Jag minns att alla sprang ut och upptäckte att de höll på med en väg på vår mark, berättar Saeed. I två veckor sov vi på fälten och folk kom med mat till oss. Sedan gav de sig av och kom inte tillbaka förrän den 27 maj 2008. Då påbörjade vi våra demonstrationer igen.

Av rädsla för att den nya formen av motstånd, ickevåldsliga aktioner, som praktiserats i de närliggande byarna Budrus och Bi’lin skulle sprida sig över Västbanken beslöt sig Israel för att slå ned ännu hårdare på protesterna i Ni’ilin. Bulldozrarna och ett par hundra soldater kom klockan nio på morgonen. Ungefär tre hundra personer från Ni’ilin tog sig till platsen och visade att de inte tänkte acceptera markstölden och murbygget. På videon Saeed visar ser man hur de närmar sig soldaterna med händerna uppsträckta i luften. Trots det möttes de protesterande av övervåld från soldaternas sida.

– Det har funnits olika strategier för vårt motstånd, säger Saeed. 2003, efter den andra intifadan, började vi studera ickevåld. Vi läste om Gandhi och Nelson Mandela och vi tänkte att om de lyckades i Sydafrika så kan vi lyckas här också. Jag tror inte att du är stark bara för att du har ett vapen. Du måste vara starkare för att stå upp mot dem utan vapen. Jag tror dessutom att ickevåldskampen har möjlighet att utvecklas. Många ledare från länder som upplevt den arabiska våren har uppgett att de inspirerats av oss.

– Vi började samordna våra protester med Anarkister mot muren och andra aktivister från Israel, med internationella aktivister och med media. Den israeliska militären har själva erkänt att de haft problem med ickevåldsmotståndet.
Från juli 2008 till juni 2009, under en period när Ni’ilins protester mot muren pågick nästan konstant, dödades fem personer, varav en internationell aktivist. Hundratals andra har skadats och flera hundra har arresterats. Bland annat Saeeds far som är aktiv ledare i Ni’ilins folkkommitté, och Saeed själv. Saeed greps i sitt hem vintern 2008. Sjutton år gammal bakbands han, fick en ögonbindel och fördes iväg till ett ökänt fängelse av israeliska soldater.

– Min mamma stod bredvid mig och sa åt mig att inte låta dem skrämma mig, säger han.

Som yngst i fängelset fick Saeed stöd av de andra fångarna, bland annat när han låg i 40 graders feber och inte klarade av att kliva upp på morgonen, något fångarna tvingas göra oavsett tillstånd. Men trots övervåldet och repressionen har kampviljan i Ni’ilin inte brutits.

– De har satt upp vägspärrar för att hindra internationella aktivister från att ta sig hit, de började använda sig av skarp ammunition av typen 0,22 tums kulor som exploderar i kroppen, och de har prövat en ny sorts tyngre tårgasbehållare och giftigare gas, säger Saeed. De testar saker på oss. De låter nya rekryter pröva vapen på oss, som om det var ett tv-spel de höll på med. Men ingen mur och ingen ockupation i världen har varat för evigt. Det är vår tro.

Nästan direkt när muren började byggas 2008 införde militären undantagstillstånd i samhället. Nattliga raider med ljudbomber, arresteringar och konstanta trakasserier avlöste varandra.

– När vi fortsatte ändå placerade de ut en stridsvagn vid infarten till samhället och en på en kulle ovanför det, säger Saeed. De ville visa vad som skulle hända om vi fortsatte.

Nu, hösten 2011, när Saeed mot alla odds lyckats ta sig ut från Västbanken, vill han visa upp Ni’ilins motstånd och den israeliska ockupationens brutalitet för världen.

– Vi kämpar för en frihet som många av oss aldrig sett, säger han. Vi som är unga är födda under ockupation. Nu när jag, med egna ögon, har sett något annat kan jag komma hem och berätta om det.

När jag frågar Saeed om vad de unga i Palestina har för tankar om det etablerade ledarskapet skrattar han och skakar på huvudet.

– Vi kan inte vänta på ledarna, säger han. De säljer ut oss. Vi fortsätter kämpa i folkkommittéerna, den gräsrotsrörelse som organiserar motståndet nu. Ledarna i dem kommer själva från trakten, är själva med i demonstrationerna och är de som lämnar platsen sist när sammandrabbningarna sker. De har ett stort förtroende hos folket.

Efter samtalet reser sig Saeed och går ut i Stockholmsnatten för att äta pizza med några vänner. Ungefär som de flesta 20-åringar skulle göra om de hade råd, inte satt i fängelse eller stod på barrikaderna för att de måste.

Per Erixon