Saléfängelset i Rabat november 2010: Från en kal fängelsecell, via en mobiltelefon följer Brahim Dahane hur tusentals människor bygger upp ett protestläger och organiserar en stor demonstration i staden Gdem Izik i Västsahara. De som deltar säger att det är första gången på länge som de känner sig fria. Här kan de säga vad de vill. Senare får Brahim Dahane höra via telefonsamtal med sina vänner att marockansk polis tågat in i lägret med vattenkanoner och tårgas. De berättar att nio personer dött och att flera har fängslats. Inifrån fängelset börjar Brahim Dahane ringa sina journalistkontakter i utlandet för att uppmärksamma händelsen.
– Tyvärr kunde jag inte vara med på demonstrationerna. Men jag är väldigt stolt över Gdem Izik, säger Brahim Dahane när vi träffas i Stockholm.
– Du förstår, för oss var det här en viktig och symbolisk händelse. Vår motsvarighet till de demonstationer som hölls på Tahrirtorget i Egypten. Och enligt den amerikanske vänsterteoretikern Noam Chomsky var det i Gdem Izik allt började, han menar att det var de västsahariska protesterna som sedan inspirerade de tunisiska ungdomarna till att göra revolt.
Innan händelserna i Gdem Izik har Brahim Dahane suttit i isoleringscell i fyra månader, efter att ha gripits i oktober 2009 tillsammans med andra västsahariska människorättsaktivister. Ett år senare åtalades han för att ha ”skadat statens säkerhet” och för landsförräderi. Då hade han tillbringat 13 månader i fängelse utan åtal.
Om fängelsetiden säger han att de fyra första månaderna var värst: ingen tv, ingen radio, inga tidningar eller böcker. Rätt till besök en gång i veckan men förbjudet att gå ut.
– Efter fyra månader flyttades jag till en större cell tillsammans med andra personer. Det var första gången jag såg dagsljus.
Vad visste du om det stöd du fick från organisationer utifrån?
– Genom min familj som besökte mig i fängelset fick jag reda på att Amnesty Internatonal skickat kommunikéer där man krävde min frigivning, och att de organiserat kampanjer. Jag fick också information om att bland andra Human Rights Watch och Front Line bedrev kampanjer för min sak. Jag visste också att organisationer i Sverige utövade påtryckningar genom demonstrationer och annan påverkan. Det kändes verkligen fint och jag är väldigt tacksam över deras stöd.
Nu, ett drygt halvår efter att Brahim Dahane frigivits villkorligen, sitter han i en lädersoffa i centrala Stockholm och dricker traditionellt västsahariskt te. Med säker hand häller han teet i små glas tills det bildats ett vitt skum. Igår tog han emot Per Anger-priset i Kulturhusets hörsal under stående ovationer. Det var två år för sent, men vid prisutdelningen 2009 satt han fängslad.
Vi dricker ett, två, tre glas te enligt västsaharisk sed.
– Ett glas sött som kärleken, ett svagt som döden, ett bittert som livet, förklarar Brahim Dahane och skrattar.
Innan har vi åkt tunnelbana tillsammans. Fastnat på gröna linjen mellan Slussen och Odenplan och tack vare det hunnit prata om situationen i Västsahara som enligt Brahim Dahane försämrats efter Gdem Izik.
– Det militära embargot i Västsahara har blivit värre, både polisiärt och medialt, säger Brahim Dahane. Det innebär allt fler kränkningar och trakasserier mot den västsahariska befolkningen.
Han säger också att människor är trötta på ockupationen och att ungdomarna ser väpnad kamp som den enda lösningen på konflikten. Även västsahariska människorättsorganisationer har drabbats hårt. Sedan 2005 är människorättsorganisation ASVDH, där Brahim Dahane är ordförande, förbjuden av ockupationsmakten Marocko.
– Men vi fortsätter arbeta trots att det är svårt: fyra av våra medarbetare sitter i fängelse och många av medlemmarna är rädda. Vi kan inte söka pengar för vår verksamhet eller gå ut officiellt med rapporter. Men vi skriver rapporter ändå för informera världen om läget på ockuperat område. Visst, självklart är vi alla trötta på den här situationen, men vi är tvungna att fortsätta.
Brahim Dahane är van vid motstånd. När Västsahara ockuperades av Marocko 1975 var han tio år. Nio år senare, 19 år gammal, började han engagera sig i kampen för ett självständigt Västsahara. På grund av sitt engagemang var han mellan 1987 och 1991 en av många ”försvunna” fångar i Marocko. Efter det har han suttit fängslad flera gånger, nu senast mellan 2009 och 2011.
När frågan om vad det är som driver honom att fortsätta sitt arbete med mänskliga rättigheter kommer gör Brahim Dahane en lång paus. Sedan säger han med låg och allvarlig röst:
– Jag fortsätter för att jag inte är nöjd över sakernas tillstånd och för att jag tycker att de bör förändras. Jag gör det här också för att jag inte önskar att andra generationer ska uppleva det jag varit med om.
– Men, säger han, jag har också förlorat mycket på vägen. Tyvärr även sådant som inte går att få tillbaka.
Till exempel?
– Hela min ungdom och möjligheten till ett privatliv. Jag kan inte förlora så mycket mer.
Den arabiska våren kommer på tal igen. Vi talar om Marocko. Sedan februari pågår fredliga demonstrationer i landet, initierade av den så kallade 20 februarirörelsen. Här ingår universitetsstudenter, islamister och olika vänstergrupper. Rörelsen kräver bland annat konstitutionella och socioekonomiska reformer. Jag frågar Brahim Dahane hur han tror att 20 februarirörelsen kan påverka Västsaharas möjligheter till självständighet.
– Rörelsen är ännu inte stark. Men jag tror ändå att den på sikt kan bidra till att öka det kollektiva medvetandet i Marocko. Detta skulle i sin tur kunna skapa förändringar i landet. Konkret skulle det till exempel kunna leda till ett regimskifte.
Men hur lång tid det kommer att ta innan demokratiska reformer genomförs i Marocko är svårt att säga, menar Brahim Dahane. Det beror på hur 20 februarirörelsen arbetar. Avgörande är också om marockanerna kommer ur den rädsla som de levt med under så lång tid. Under 1960, 70- och 80-talen styrde Hassan II landet med järnhand. Från 1990-talet och efter tronskiftet som ägde rum 1999 då Mohamed VI efterträdde sin far inleddes dock politiska och ekonomiska reformer med försök till demokrati och större pressfrihet.
– Och jag är optimist. Men vi måste fortsätta kämpa, säger han och tar en klunk te.
Fakta: Västsahara
1884 blev Västsahara koloniserat av Spanien.
1973 bildas självständighetsrörelsen Polisario med stöd av Algeriet.
1975 invaderades Västsahara av Marocko och Mauretanien. Många västsaharier flydde till Algeriet. Mauretanien lämnade efter några år Västsahara.
1976 utropade befrielserörelsen Polisario republiken SADR (The Saharawi Arab Democratic Republic). SADR har erkänts av 76 stater, dock inte av Sverige. Västsahara är medlem i AU, Afrikanska unionen. Marocko är inte medlem i AU.
1991 gick båda parter med på eldupphör och FN: s säkerhetsråd accepterade en fredsplan. Vid flera tillfällen har FN försökt få till stånd en folkomröstning om Västsaharas framtid. Fortfarande har den inte ägt rum, bland annat på grund av oenighet om vilka som ska få rösta. Marocko har också motsatt sig att självständighet ska vara ett av alternativen i en folkomröstning.
Irma NorrmanFLER ARTIKLAR FRÅN KATEGORIN INTERVJUN
Längtar efter att få gestalta andras livsöden”Självklart är vi trötta, men vi är tvungna att fortsätta”
”Vi kan stänga ned städer, vi kan stoppa kapitalackumulationen”
”Arbetsgivarna flyttar fram sina positioner”
”Du måste vara starkare för att stå upp mot dem utan vapen”