”Vi kan stänga ned städer, vi kan stoppa kapitalackumulationen”

”Krisen har varit ett sätt att samla mer rikedom i färre händer. Den kapitalistiska klassen vet inte ens hur man producerar värde längre, men de är bra på att stjäla.” Antropologen och kulturgeografen David Harvey är till skillnad från många andra akademiker inte rädd för att bli politisk och för att prata om vägar framåt.

Sedan Harvey kom till USA och staden Baltimore i början av 1970-talet har han inte bara ägnat en stor del av sin akademiska karriär åt att beskriva hur kapitalismen skapar den fysiska stadsmiljön genom gentrifiering och kommersialisering – han är också en av de starkaste rösterna för rörelsen Right to the city.

– I dag kontrolleras de offentliga platserna av antingen stat eller företag. De avgör vad man får göra där och kan avhysa folk. Vem gav dem rätten? Vilka är ”allmänheten” när man pratar om allmänna platser? frågar han retoriskt, insjunken i en mörk fåtölj i en hotellobby i södra Stockholm.

Städer är för David Harvey en kraftfull politisk arena som arbetarrörelsen inte ännu har intagit.

– Historiskt har klasspolitik lyckats bäst när man koncentrerat sig på ett specifikt geografiskt område. Vänstern har teoretiskt koncentrerat sig på klass, men jag har alltid intresserat mig för platser i mitt arbete. Föreställningen om att det finns en motsättning mellan klassbaserad och platsbaserad politik är felaktig, säger han.

Även medborgarskapet är centralt för David Harvey.

– Men det behöver inte vara den formella definitionen av medborgarskap. Jag tror att det går att konstruera begreppet på ett sätt som innebär att du är en del av platsen var du än är. Det är själva känslan av att tillhöra den geografiska platsen och vilja se den frodas som är det viktiga. Vi beter oss väldigt annorlunda beroende på om vi känner lojalitet till den plats där vi befinner oss.

– Kring en plats kan sociala relationer, och en relation till naturen, byggas.

Finns det inte en risk att människor exkluderas när man pratar i termer av medborgarskap?

– Jo, men i så fall är fackföreningar också exkluderande. Alla organisatoriska former kan korrumperas till något annat än vad som var tanken.

David Harvey är övertygad om stadens stora potential som arena för organisering.

– Det finns många bra exempel på stadens potential och vilken makt arbetarna har i staden. Till exempel när det 2006 kom ett förslag om att papperslösa skulle kriminaliseras i USA. Då bestämde immigrantarbetarna – många av dem papperslösa – gemensamt för att inte gå till jobbet – och plötsligt stod städer helt stilla. Los Angeles och Chicago stängde ner. New York och San Fransisco stannade också nästan helt. Det visade på styrkan. Vi kan stänga ned städer och vi kan stoppa kapitalackumulationen.

Nya arenor för att organisera arbetarna behövs, speciellt eftersom de traditionella fackförbundens tid närmar sig sitt slut.

– Fackföreningarna får allt färre medlemmar. I USA krävs det att 51 procent av de arbetande skriver under för att man ska få starta en fackförening. I stället finns informella fackföreningar, som Taxidrivers union – de är inte ett fackförbund i lagens mening, trots att de gör samma jobb. Dessa sammanslutningar skulle kunna arbeta tillsammans för att organisera staden. Det finns stor potential för förändring.

Hur ser du på Occupy Wallstreetrörelsen?

– De har haft en viktig roll i att uppmärksamma ojämlikheten och de har förändrat den politiska dialogen i USA. Fram tills nu har det inte varit någon allmän diskussion om varifrån ojämlikheten kommer i USA. Rörelsen har också uppmärksammat många människor på att några tjänar miljarder på krisen och att dess kostnader inte delas lika. På tre år har det blivit 30 procent fler miljardärer, samtidigt som de som har små marginaler får det allt tuffare. Samtidigt tror amerikanerna egentligen på jämlikhet. Undersökningar visar att människor här tycker att det är okej om 20 procent av befolkningen äger 30 procent av tillgångarna och de tror att de rikaste 20 procenten äger 60 procent, men det är närmare 85 procent. Det har Occupyrörelsen fört fram i ljuset, säger David Harvey.

Att rörelsen inte har några gemensamma mål ser han inte som något problem.

– Jag tycker det är helt okej, vid denna tidpunkt. Längre fram är det kanske en annan fråga.

Du har pratat en del om att rörelser med anarkistiska rötter växer fram i takt med privatiseringarna av boendet. Är eran för centraliserad bostadspolitik över?

– Bostadsmarknaden planeras centralt även i dag, men metoderna har ändrats. I USA sker det genom skattesatser – man tjänar på att vara husägare. Jag vet inte hur det är i Sverige, men jag gissar att det pågår en utförsäljning av allmännyttan. Och att den subventioneras av staten? Om inte annat genom att fastigheterna säljs till underpris? Det är också centralt planerad bostadspolitik.

Men utvecklingen kan inte pågå i all evighet, menar han.

– Förr eller senare måste staten gå in igen och skapa en bostadsmarknad med vettiga priser. I New York blev frågan aktuell när det började bli svårt att få tag i hushållsarbetare, eftersom lågbetalda var tvungna att bo så långt från staden. Då vaknade man, och nya lösningar började diskuteras.

Du har undervisat om marxism i 40 år. Ser du dig själv som marxist?

– Jag vet inte, men andra klassificerar mig som det.

Hur är det att leva i USA och på Manhattan som ”utpekad” marxist?

– Manhattan är annorlunda än resten av USA, det är mer tillåtet att diskutera marxism och universitetet där jag jobbar är väldigt öppet. Jag har inga stora problem, det kommer mest en del otrevliga mejl. Men en av mina kollegor på universitetet fick dödshot efter att Glenn Beck pekat ut henne som protagonist för den socialistiska rörelsen – på grund av vad hon skrev på 1960-talet. I dag är hon 78 år och fick hyra en livvakt ett tag, säger Harvey och lyfter på ögonbrynen.

– Men det är svårt för progressiva rörelser att få genomslag i medierna. När 250 teaparty-medlemmar samlas slås det upp som en stor nyhet av Fox News – allt de gör rapporteras i medierna. Men om ett Social Forum samlar 15 000 människor i Detroit nämns det inte ens i de stora medierna. Det här har Occupy-rörelsen börjat förändra, så nu kommer smutskastningsförsöken.

Vilken är den viktigaste frågan just nu?

– Det finns mycket, men klimatet och miljön är otroligt viktiga frågor. Vi måste ta hand om klimatflyktingarna. Och vi måste släppa idén om att teknologi kommer att lösa klimatkrisen. Vi måste förändra våra liv och urbaniseringens mönster.

– Och vi borde alla få ta del av det vi producerar i staden.

David Harvey är aktuell med boken Kapitalets gåta som nyligen getts ut på svenska av Tankekraft förlag.
Föddes 1935 i Kent, Storbritannien.
Disputerade 1961 i kulturgeografi vid universitetet i Cambridge.
Flyttade några år senare till Baltimore på USA:s östkust och började arbeta vid Johns Hopkins University.
Sedan 2001 professor i antropologi vid City University of New York.
Harvey är framför allt känd för sin marxistiskt inspirerade kulturgeografi där han betonar betydelsen av kapitalets rumsliga expansion för kapitalismens utveckling.
Över en miljon människor över hela världen har läst Kapitalet tillsammans med David Harvey. Han har undervisat i ämnet i 40 år, och föreläsningar finns också på nätet för alla att ta del av.

Maria Adervall Berglund

maria.berglund@arbetarenzenit.se