Är det en självbiografi?

BOK
Gå din väg men stanna
Johanna Nilsson
Forum

Hanna är i 30-årsåldern och ungefär lika vilsen och förvirrad som en tonåring, hon försöker finna sig själv samtidigt som hon försöker agera vuxen. Vuxenlivet innebär att försöka vara styvmamma till små barn, identitetssökande att försöka komma över sin ångest och bulimi och hantera sin kropp. Kombinationen av de här faktorerna blir i det närmaste katastrofal, Hanna flyr och fastnar i ett beroende av anti-depressiva för att klara av vardagen, hon simmar med nästan precis ovanför vattenytan. Alex, hennes sambo med drömmarna om det lyckliga familjelivet och de små barnen från ett tidigare äktenskap, vill hjälpa till men är helt rådvill och kan inte riktigt hantera Hannas problem.

På något sätt lyckas de ändå hålla ihop och tar sig igenom det, en kamp som är hård, så hård att man som läsare ibland undrar om det är värt det. Hanna är ingen person man känner sympati för, oftast tvärtom, Hanna är lika irriterande som Goethes unge Werther.

Även om det tydligt framgår att Hanna mår dåligt så känns det ibland som att det är hennes problem som är bokens huvudperson, inte Hanna. Behöver man då känna sympati för huvudpersonen? Nej, absolut inte, det som gör boken intressant är just att Hanna är så osympatisk. Man ser att hon strävar och försöker, men inte riktigt lyckas, det är inte ens hennes fel, hon är sjuk och strävar efter att försöka ge sitt liv rättvisa. Och det är kampen, sjukdomen och relationen som är det intressanta, personerna behöver kanske inte vara allt för starka om det finns något så starkt som binder dem samman – rent litterärt.

Det som dock känns som ett litet större problem är relationen mellan Hanna och Johanna Nilsson. I författarpresentationen i boken står det ”Johanna bor i Stockholm med sin man och hans barn”. Det gör mig lite tveksam. Är det en självbiografi Johanna Nilsson skrivit? Varför kan hon inte i sådana fall göra som Ann Heberlein och faktiskt skriva en bok där kampen och sjukdomen får stå i fokus och får ett egenvärde och inte döljs bakom ett prosaraster? Inte för att jag menar att Johanna Nilsson nödvändigtvis behöver fläka ut sig själv, men det hade varit mer ärligt.

I stället sällar sig Johanna Nilsson till en tveksam litterär genre där vi förstår att berättelsen ligger nära någon form av personlig sanning, men berövas möjligheten att se hela bilden. Jag tror berättelsen hade tjänat på om Johanna Nilsson hade återvänt till samma genre som i Jag är leopardpojkens dotter – som handlar om hennes familjs historia som missionärer – istället för att ge oss ytterligare en, förvisso välskriven, dussinroman om självskadebeteende.

kulturen@arbetarenzenit.se