”Arbetsgivarna flyttar fram sina positioner”

Årets avtalsrörelse präglas av mer svåröverstigliga avstånd än vanligt. Särskilt stort är det ideologiska avståndet gentemot Sveriges arbetsmarknadspolitiska arv. Utvecklingen blir bara begriplig i sitt historiska sammanhang, menar arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö. För Arbetaren Zenit återger han Sveriges moderna historia i termer av samförstånd och kamp om arbetarens själ.

Den 31 oktober skrev chefsorganisationen Ledarna debattartikeln Dags att slopa avtalsrörelsen (Aftonbladet). Huvudbud-skapet var att de ”otidsenliga” kollektivavtalen bör överges till förmån för individuella löneförhandlingar. Kurt Junesjö är inte särskilt förvånad.

– När ett fack yrkar på individuella förhandlingar har Svenskt Näringsliv lyckats med sin ideologiska fördumningskampanj. Varken arbetsgivarna eller facken verkar förstå vad som går förlorat.

Under 1920- och 1930-talet härjades Sverige av otaliga arbetsmarknadskonflikter. Till följd av det oroliga läget hotade den borgerliga regeringen med lagstiftad fredsplikt. Facken och arbetsgivarna valde en annan väg. I Saltsjöbadsavtalet som slöts 1938 fastslog de att arbetsmarknadsfrågor skulle skötas av facken och arbetsgivarna, utan statlig inblandning. Den Svenska Modellen var satt till världen.

– Saltsjöbadsavtalet innebar en mycket tydlig vändning i Sveriges arbetsmarknadspolitiska historia. Plötsligt löste man intressekonflikter genom förhandlingar och inte med tidskrävande stridsåtgärder. Det utvecklades ett organiskt samspel mellan fack och arbetsgivare, säger Kurt Junesjö.

”Saltsjöbadsandan” har ofta kritiserats från vänsterhåll för att ha pacificerat arbetarrörelsen och samtidigt gjort den inriktad på representationstänkande på bekostnad av initiativ underifrån. För att få diverse rättigheter tryggade genom kollektivavtal var facken tvungna att begränsa sin stridsrätt. Kurt Junesjös perspektiv är dock att avtalet 1938 skapade förutsättningarna för en tillväxt som kom båda parterna till del.

Samförståndslösningar löpte som en röd tråd över flera årtionden. Gynnsamma ekonomiska förutsättningar skapades för arbetsgivarna medan arbetarnas positioner flyttades fram genom trygghetssystem med försäkringar och pensioner. Utvecklingen pekade i princip åt samma håll fram till 1980, menar Kurt Junesjö. Då hade Thatcher styrt Storbritannien i knappt ett år och SAF utlyste storlockouten, den största arbetsmarknadskonflikten i Sveriges historia.

– Arbetsgivarna hade inte en chans mot facken och deras strejkkassor. Ideologerna på SAF satte sig ned efter nederlaget och sa ”nu måste vi vända på det här”. De har lyckats så in i helvete bra med det så man vill bara lägga sig ned och gråta.

Utvecklingen var inte unik för Sverige. Bilden av socialismen smutsades ner i Sovjetunionen och nyliberalismen, som vann mark världen över, fick inflytelserika tillskyndare i Thatcher och Reagan. Det tydligaste inslaget var minskat statligt inflytande över ekonomin, men även fack-rörelserna fick sig en allvarlig törn. Den nyliberala människosynen stämde illa överens med de kollektiva intressen som utgör fackens existensberättigande. Ökad individualism blev en dogm och svensk arbetsmarknadspolitik stod inför stora förändringar.

– SAF satte upp tre punkter för att förändra svensk arbetsmarknad. Först och främst ville de få arbetarna att uppleva sig själva som individer och inte delar av ett kollektiv. För det andra behövde stridsåtgärder bli något fult och för det tredje skulle fackrörelsen splittras.

Kurt Junesjö menar att SAF:s strategi steg för steg har förverkligats sedan 1980-talet. Ökad individualisering har man uppnått genom att successivt avskaffa tarifflönerna. När löner bestäms individuellt och inte efter arbetsuppgift och erfarenhet börjar arbetare att sätta individuella intressen framför arbetarkollektivets.

Stridsåtgärder blev något fult tack vare den socialdemokratiska regeringen som tillsatte Nicklassonutredningen 1990. Detta beställningsjobb hade som huvudsyfte att inskränka fackens konflikträtt.

– Det var otroligt allvarligt. Konflikträtten är fackrörelsens enda verktyg för att uppnå förändring. Dessutom var det omotiverat! Vid den här tiden hade Sverige otroligt få konflikter på arbetsmarknaden i både ett internationellt och historiskt perspektiv.

Slutligen lyckades man splittra fackrörelsen. Industriavtalet slöts 1991 mellan Metallarbetareförbundet och Verkstadsföreningen, nuvarande Teknikföretagen. LO förlorade ett av sina starkaste förbund och på så vis urholkades deras viktigaste resurs, nämligen samordningen. Det stod även inskrivet i avtalets stadgar att man skulle undvika stridsåtgärder.

– Det är sorgligt att se hur IF Metall, som tidigare var ett av de finaste förbunden, har blivit en mjukkudde som arbetsgivarna kan sparka på bäst de vill, säger Kurt Junesjö. Svenskt Näringsliv förstår nog inte vilka värden som går förlorade i den här utvecklingen. Det unika med Sveriges arbetsmarknad var den trygge och orädde arbetaren. Det är otroligt värdefullt att ha arbetare som har insyn i företaget och både inflytande över och intresse i att företaget utvecklas. Det skapade otroligt rationella verksamheter. Den företagsmodell som har utvecklats sedan mitten av 1980-talet skiter fullständigt i verksamheten. Kapitalet har flyttat allt längre ifrån arbetet, både organisatoriskt och geografiskt. Kortsiktig och hög avkastning blev viktigare än långsiktig utveckling.

De senaste 30 årens utveckling har enligt Kurt Junesjö satt djupa spår i svensk arbetsmarknad och tydligast blir det under avtalsrörelserna.

– IF Metall kommer i årets avtalsrörelse sluta ett skitavtal och teknikarbetsgivarna kan luta sig tillbaka eftersom IF Metall aldrig kommer att strejka. LO kan säga vad som helst under sina förhandlingar, industrin är lönenormerande så det är ändå mjukkudden IF Metall och därmed arbetsgivarna som får sista ordet. Det allvarligaste med de här skitavtalen är att arbetsgivarna successivt flyttar fram sina positioner. Det handlar inte bara om löneförhandlingarna utan också hur arbetstiden förläggs. Det kan å ena sidan handla om trygghet – att veta när man börjar och slutar – och å andra sidan om rätten till övertidsersättning. I Teknikavtalet ingår en korridor som ger arbetsgivaren rätt att variera arbetstiden en halvtimme utan att betala övertidsersättning. Det är en oerhört viktig maktförändring.

Kurt Junesjö ser hur den svenska modellen har kommit på skam de senaste decennierna. Ändå tror han på framtiden.

– Jag har jobbat ett helt yrkesliv med att försöka upprätthålla de här värderingarna och jag tror inte ett ögonblick på att fackföreningsrörelsen kommer att avskaffas. Det finns krafter inom fackrörelsen, framförallt i de ungdomliga leden. De lär sig att vara frimodiga och utåtriktade i skolan och möts sedan av ett yrkesliv där man som anställd saknar inflytande. Utvecklingen vänder när det har gått tillräckligt långt, så har det alltid varit. Den engagerade ungdomen skulle tillsammans med en mer samordnad facklig rörelse som ger valuta för medlemsavgifterna och står upp i kampen om arbetarens själ kunna vända på utvecklingen. Jag är ingen domedagsprofet. Trodde jag inte på människans inneboende strävan efter rättvisa och solidaritet skulle jag lägga mig ner för att dö.

Oskar Lodin