Berge och dalbanan

Stina Berge är tillbaka i strålkastarljuset igen. Två år efter den kritikerrosade solodebuten, Stina & Kärleken, kommer nu uppföljaren Stina. I första delen i Zenits artikelserie Musik och Politik berättar hon om vägen tillbaka till inspelningarna efter de turbulenta åren i punkbandet Pink Champagne. En resa som tagit nästan 30 år och kostat både kraft och energi. Allt är däremot inte som förr. Nu är Stina Berge fri från missbruk och lägger all sin kraft på musiken, korsordskonstruktion och att kämpa för att inte bli cynisk.

– Det känns som att man fan inte är riktigt klok som håller på så här.

Albumaktuella Stina Berge lutar sig tillbaka i soffan och skrattar. Utanför fönstret där hon sitter tonar ett novembergrått Stockholm upp sig och bara någon fågelvägs kilometer bort har Jimmie Åkesson gjort sin debut i riksdagens talarstol.

En minst sagt grå onsdag i ett Sverige under snabb förändring. Ändå finns det tydliga likheter, det återkommer hon ofta till, med det Sverige hon upplevde som ung trummis i kultförklarade punkbandet Pink Champagne i början av 1980-talet.

Nu, 30 år senare och med två soloskivor i ryggen börjar bilden klarna om vem Stina Berge är och hur hon egentligen hamnat här. I en soffa på ett café längs Folkkungagatan på Södermalm i Stockholm, med intervjuer, konserter och ett rejält banklån för att finansiera den egna musiken.

– Jag är ju inte direkt musikbranschens våta dröm. En gång i tiden var man kanske det, när man spelade trummor på 80-talet och det var hausse och så där. Det slår mig faktiskt hela tiden, att då hade vi väldigt mycket att säga men det är ju nu jag ha rnågot att berätta.

Och varje berättelse har ju egentligen en början. Men med Stina Berge finns det flera.

Om hur hon som tolvåring rymde hemifrån, till Stockholm från skogarna i nordvästra Hälsingland. Om ett destruktivt festande, om nu tolvåringar kan festa. De flesta skulle kalla det missbruk redan vid första ölen, blosset eller silen. Om svenska punkklassiker som Vildkatt, hur hon som 50-årig ensamstående mamma släpper sin hyllade solodebut Stina & Kärleken eller hur hon från ingenstans blir en av Sveriges flitigaste korsordsmakare.

Det handlar om ord. Skrivna och framförda på skiva och bland tidningarnas korsordssidor. Och så länge det finns något att säga, så tänker hon fortsätta. Åtminstone fram till den första glada låten.

– Då kan jag lägga av, säger hon och skrattar igen men blir snabbt allvarlig.

– Tänk om det vore så, att någon av de där idoldeltagarna kunde säga att så länge de har något att förmedla så vill de stå på scen.

Det är ytan och det som Stina Berge beskriver som det plastiga samhället hon vill åt.

– Hela punkrörelsen kämpade mot det, säger hon, vi fungerade som en motkraft. Och där ser jag väldigt många paraleller med i dag och hur jag lever nu. Sammanhållningen och det. Jag upplever det igen i och med att det faktiskt finns en stark musikrörelse med väldigt många olika stilar som inte låter sig etiketteras. Det handlar om olika människor med egna uttryck som hjälper varandra. Kolla bara på den backningen jag fått på mina två skivor. Anders F Rönnblom, Nina Ramsby, Stefan Sundström och Kajsa Grytt. Det påminner mig om hur det var förr och är samtidigt en motreaktion mot dagens mediala musikscen som inte går att känna igen sig i. Inte en kotte jag känner orkar ju lyssna på musikradio till exempel.

Du säger att punken var en motreaktion. På vilket annat vis skulle du vilja säga att det var politiskt?
– Jag tycker att punkrörelsen var ett finger mot det politiskt korrekta och mot en väldigt likgiltig och elitistisk musikscen. Tittar jag på hur det ser ut i dag så är ju all musik som spelas i radio väldigt avpolitiserad, därför märker jag att det finns en längtan hos publiken efter en riktig människa med någonting att berätta. Under 80-talet var jag ju ganska väck, så när jag vaknade upp tio år senare hade jag missat hela det där med SAF:s stora kampanj ”Satsa på dig själv”, och då blev jag ganska chockad över att folk faktiskt gått på det.

– Det politiska klimatet i dag är fruktansvärt. När man pratar om det där med solidaritet, gemensamt ägande och att ta hand om våra svaga så blir man som en stofil från 70-talet. Det är verkligen jättesorgligt och jag kämpar med det varje dag, att inte bli cynisk och tänka att kapitalismen har vunnit.

Stina Berge tittar ut genom fönstret och kliar sig i huvudet.

– Ord som solidaritet och empati återkommer hela tiden. Man är sina ärr och skråmor, säger hon och ler.

Resan genom missbruket tog henne till Ångermanland och Näsåker. Sedan sju år är hon tillbaka i Stockholm och beskriver en slags rädsla då hon flyttade tillbaka. En rädsla att falla tillbaka och att gatorna var som spöktåg men att hon nu trivs.

– Jag är ju faktiskt ett levande bevis för att empati och solidaritet är lönsamt i längden. Hade jag inte fått stöd av samhället att ta mig tillbaka så hade jag inte varit en skattebetalade medborgare i dag. Rent samhällsekonomiskt måste jag alltså vara ett kvitto på att den politiken lönar sig.

Men hur har missbruket påverkat dig i den musik du gör?
– Jag tror att det ligger saker man inte kan styra över i den man är och hur man levt sitt liv. Rösten till exempel, och orden. Låt säga att jag skulle göra en konceptplatta, en glad skiva där alla ska dansa, då skulle man ju ändå höra att det är Stina och att hon har burit på väldigt stor smärta och varit långt ute.

Hur ser ditt liv ut i dag då? du levde ju rätt undanskymt ett tag.
– Jag levde snarare underjordiskt, säger hon snabbt och skrattar. Jag har ju hållit på med musik hela tiden, och när jag tittar i backspegeln tror jag skrivandet har varit som en överlevnadskanal för mig. Jag tog mig upp och hade ju väldigt starka skäl att välja livet framför ett långsamt självmord, nämligen mina barn.

Stina Berge berättar om livet i Näsåker, att det var bra på många sätt. Särskilt för yngsta sonen, som i dag är 20 år, att växa upp där.

– Han är ju rullstolsbarn så för honom var det nog jättebra att växa upp i en liten by och odla sin identitet. Men ju äldre han blev desto mer isolerad blev han också, så vi flyttade tillbaka till Stockholm och alla resurser som finns här. Då var jag verkligen orolig hur jag skulle klara det, men det har ju gått bra.

Har du fortfarande kontakt med dina gamla punkpolare?
– Jaja, Pink Champagne-tjejerna är mina systrar och vi har gjort en resa ihop som man aldrig kommer att göra med några andra. De var på min releasefest i förr veckan.
Många av dom jag känner i dag träffade jag ju på den tiden, men en hel del har också försvunnit. Dött. Och en del har gått åt andra håll.

Den nya skivan, Stina, är uppföljaren till det kritikerrosade debutalbumet Stina & Kärleken från 2008 och att göra musik i dag är däremot en sak som skiljer sig starkt från hennes tidigare erfarenheter.

– Internet, utbrister hon, jag har helt plötsligt direktkontakt och får massor av respons från publiken via min myspacesida. Det blir som ett personligt samtal med mina lyssnare. Människor som jobbar natt hör av sig och sitter och mejlar från sina datorer. Jag tycker verkligen det är skithäftigt.

Stina Berge berättar att skivan inte fått lika mycket uppmärksamhet som den förra.

– Men nyss ringde en kompis och berättade att Dala-Demokraten skrivit en jättefin recension, så nu måste jag hitta den tidningen säger, hon och flinar.

Vad händer nu då, vad gör du framöver?
– På releasefesten försökte jag faktiskt övertala min basist att skaffa en älgstudsare och skjuta mig om jag börjar prata om att spela in en tredje skiva. Men grejen är, Stina tystnar och rör om i kaffet, att så länge det kommer sånger… Den resan riskerar man alltid att trilla in på. Jag ger mig inte förrän jag skrivit en glad sång, det kanske får ta tio skivor eller så.

JOHAN APEL RÖSTLUND

johan.apel.rostlund@arbetarenzenit.se