Borrsväng

Det är lätt att bli hemmablind när man har ett arbete som innebär att man använder sig av olika handverktyg. När jag en gång i tiden försörjde mig som byggnadssnickare insåg jag visserligen att en hammare kan användas av många olika yrkeskategorier: kopparslagare, skomakare eller smeder. Men en borrsväng är väl ändå förbehållen oss snickare? Åtminstone folk inom byggbranschen. Men så läste jag en sommar Mika Waltaris historiska roman Sinuhe – egyptiern och insåg att verktyget också kan användas av andra sorters yrkesmän… balsamerare, till exempel.

Romanen är mycket trovärdig och läsaren förstår genast att dessa stackars balsamerare hade ett riktigt skitjobb. De betraktades som paria och mötte de någon kairobo på gatan så kunde de kallt räkna med att denne ogenerat gick raka vägen över till den andra sidan med en besvärad min och ett kraftigt tag om nästippen. Tänk er själva att ha ett yrke som innebär att man rotar bland folks inälvor hela dagarna.

Det var visserligen länge sedan jag läste boken, men för mitt inre kan jag fortfarande se liken flyta omkring i väldiga träkar och hur balsamerarna med en snärt, och med hjälp av en metallhake, slet ut hjärnorna genom likens näsor. Så som seden var i det forna Egypten.

Det är där vår borrsväng kommer in. För när balsameraren försökte trixa ut likets hjärna genom näsborren så bildades nämligen ett undertryck inne i skallen. Vad gör man då? Jo, man tar fram borrsvängen, gör ett tydligt kryss i huvudsvålen och borrar ett hål rakt genom skallbenet. Sedan är det enkelt att dra ut hjärnan genom näsan. Som när man drar köttet ut en blåmussla.

Och denna borrningsmetod finns än i dag, även om det numera är sällan som vi balsamerar våra avlidna. Metoden har till och med ett namn: trepanation. I modern tid använder man en trepan för att borra hål och avlägsna en tumör eller för att tömma ur en blödning.

Alla är vi lika inför döden, brukar det heta. Men fan vet! Den ovannämnda balsameringsmetoden var i varje fall enbart avsedd för överklassen. Tillhörde man Egyptens medelklass så fick liket nöja sig med enklare metoder: den döde fick en lavemangspruta i baken, så fylldes kroppen med cederolja innan balsameraren tryckte dit en rejäl kork i anus. Efter några veckor togs korken bort. Då hade cederoljan löst upp kroppens innanmäte så effektivt att det rann ur när man tog bort den. Det blev bara skinn och skelett kvar. Snacka om diarré. Där behövdes inga borrsvängar.

Hur en vanlig arbetare behandlades ska vi av rent estetiska själ inte gå in på här, men jag kan upplysa läsaren om att det var frågan om massbalsamering med hjälp av köttkrok i det så kallade ”underklassens dödshus.”

Så om du någon gång går till hälsocentralen och distriktsläkaren tar fram ett välbekant verktyg så ska du inte bli förvånad. Borrsvängar är ett praktiskt verktyg som kan användas till mycket.

Skribenten Bernt-Olov Andersson är heltidsförfattare, dramatiker, kulturjournalist och kulturarbetare sedan 30 år tillbaka.