Den norske terroristen Anders Breivik är ingen nazist, utan verkar i en kontext som i dag snarare än att vara ”extrem” allt mer närmar sig samhällets politiska centrum. För att förhindra nya terrordåd som det i Norge måste vi bygga en starkare arbetarrörelse, skriver Erik Persson, bloggare på 907.tumblr.com.
Fredagen den 22 juli 2011 attackerades norsk arbetarrörelse, främst det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s sommarläger i en terrorattack, utförd av en norsk nyfascist tillika före detta medlem i Fremskrittspartiet. Sedan dess har högern endera fokuserat på en avpolitisering (”han var bara en galning”) eller polarisering mellan demokratiskt centrum (”de demokratiska institutionerna”) och extremisterna, såväl högerextremister – den miljö man väljer att placera Breivik, som massmördaren och terroristen heter – som så kallade vänsterextremister. Försöken att avpolitisera dåden är i sig ett ideologiskt betingat angrepp, väl i linje med den liberala diskursen om att ett slags apolitiskt rum (det vanliga samhället) existerar. Men även försöken att förklara Breivik som en avart, en individ inom en högerextrem miljö, grundar sig i en dålig förståelse för samtidens politiska klimat.
Breivik, den norska högerterrorist som tog cirka 70 människors liv, är inte en högerextremist i den benämning vi i huvudsak använt begreppet de senaste decennierna i Sverige. Det vill säga, han har inte varit en del av den så kallade nynazistiska miljön som konstituerats främst på en antisemitisk föreställning om judarnas världsherravälde ur vilken vi känner grupper som Svenskarnas Parti (f.d. NSF), gamla VAM, Svenska Motståndsrörelsen och nätsidor som Info-14 och nationell.nu.
Vi måste här se att det inom begreppet ”högerextremism” ryms även en annan miljö som snarare konstituerats på a) islamofobi, b) försvar av grundläggande liberala ideologiska betingelser och c) en delvis romantisk kulturkonservatism. Till denna andra kategori högerextremister tillhör partier som norska Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, Sannfinnländarna, hemsidor som Politiskt inkorrekt men även våldsbejakande grenar som English Defence League och liknande i andra länder. Dessa är allt som oftast antinazister, i den mening att de ofta är sionister och starka försvarare av staten Israel. Band till israeliska högergrupper och akademiker är inte heller speciellt ovanligt.
Konspirationen finns dock där likväl som i den nynazistiska miljön, men här är judarna utbytta mot en mytisk hemlig regering som efter ett avtal i samband med oljekrisen 1973 styr Europa, något som har sin grund i den så kallade Eurabialitteraturen som Andreas Malm föredömligt beskriver i boken ”Hatet mot muslimer”. Prosionismen, det tydliga avståndet till antisemitiska nynazister samt bejakandet av såväl antimarxistiska som liberala värderingar gör att denna typ av högerextremister allt mer rör sig i vad vi kan kalla samhällets politiska centrum. Vi kan se utvecklingen av en liberal diskurs, från nyliberalism gentemot något vi kan benämna som postdemokrati (uppluckrandet av liberala rättigheter till förmån för säkerhet, lobbyorganisationers centralitet i politiken, avregleringen av marknadens fullständighet). En process som bäst beskrivs som fascistering, det vill säga en utveckling av fascistisk art, snarare än en färdigt konstituerad fascism.
Denna extremhöger, som Breivik i allra högsta grad tillhör, existerar alltså inte som en avart, en ytterkant, utan i allra högsta grad allt mer i samhällets politiska centrum genom att liberalismen förändrar karaktär post 9/11. Den tar sig uttryck i till exempel Per Gudmundsons ledartexter i Svenska Dagbladet, i fokuseringen på muslimer som förövare just innan attentatsmannen blev känd i samband med Oslodådet, i att flera politiska ledare i Europa deklarerat ”mångkulturens misslyckande”, i slöj- och minaretförbud i en rad länder såväl som i Folkpartiets förslag på dito. Breivik var i många år medlem i norska Fremskrittspartiet, såväl som ordförande i en lokalavdelning av ungdomsförbundet som på valbar plats. Där fick han sin ideologiska skolning, där byggde han sin föreställningsvärld. FrP fick 23 procent i valet 2009, i opinionen har de ibland legat på nivåer likt Socialdemokraterna eller Moderaterna i Sverige. Detta är alltså utan tvivel en person som rört sig inom en diskurs som pågår i samhällets centrum. Att avfärda honom som ideologisk extremist, och hävda kamp mot ”extremismen” (i alla dess former) som lösning är alltså att fullständigt missförstå den kontext som möjliggjort Breivik att känna sig som ett enmansavantgarde för en stor samhällsrörelse, en majoritet.
Dessa liberaler, partier såväl som tidningar är inte direkt ansvariga för Breiviks terrorism, men det är inom en kontext de upprätthåller som han hittat utrymmet att verka. Att undvika fler terrorister likt Breivik kan därför endast göras genom att motverka själva den postdemokratiska diskursen, såväl säkerhetsvurmen som antimarxismen och islamofobin. Det kan bara göras genom att bygga en starkare arbetarrörelse, genom antifascistiskt arbete.
debatt@arbetarenzenit.se
Erik Persson