En knytnäve söder om söder

Stockholm, söder om Söder, ligger Walla scen, ett kulturhus skapat av några entusiater med rötter i legendariska Teater Sputnik. På Walla möts poeter, superhjältar och konst. Zenit träffade eldsjälen Bengt Rydén.

Kliver man av Tvärbanan – spårvägen som knyter samman Stockholms södra och västra närförorter – vid station Valla torg möts man av två skyltar. Den ena pekar norrut mot Årsta centrum. Följer man den står man inom en minut på Årsta torg, denna småskaliga, ombonade folkhemsidyll från framtidstrons 1950-tal. Svänger man i stället söderut befinner man sig lika snabbt på torget stationen döpts efter, Valla torg. Det är bara ett par hundra meter och 15 år mellan torgen, men Valla torgs grå stenöken från mitten av 1960-talet, omgiven av gråvita cementblock med bostäder, saknar allt av storebrors charm.

Torget påminner mest om en tom parkeringsplats, så dött och oansenligt att jag första gången jag skulle besöka det bokstavligen gick rakt över det utan att hitta det. Den sista matvaruaffären stängde härom året. Samtidigt öppnade en begravningsbyrå. Småbarnsföräldrarna som flyttade in för 50 år sedan har börjat flytta vidare för gott. Men nytt liv sipprar också in. För fem år sedan flyttade teaterentusiasten Bengt Rydén och livspartnern och musikern Anna Wahlström hit efter många år på Söder. Här fann de en tom lokal som de, under namnet Walla scen, har gjort till en av stadens mest spännande platser för radikal, alternativ, vänsterinfluerad, kommersiellt hopplös eller bara smått galen kultur.

Sex kontor har de båda, med vänners hjälp, förvandlat till ett kulturhus i miniatyr där varje liten vrå är maximalt utnyttjad. Här finns en ljus galleridel med högt i tak och fönster i söder som står i stark kontrast till den svartmålade teaterdelen med dess effektfulla, minimala detaljer i grönt och vitt, Hammarbys färger. Och däremellan en foajé i rosa. Ett piano står på en utbyggd hylla högt upp på väggen och nås via stege. Ett kök ryms i ett utrymme stort som en garderob, liksom kontor och lager.

När jag träffar Bengt Rydén här en kvav julidag ligger solen på genom söderfönstren. Vi går istället och sätter oss på den lokala pizzerians uteservering för att prata om Walla, om teater och Stockholms kulturpolitik. Jag slänger iväg en fråga om hans bakgrund och uppväxt. Han ler.

– Walla scen drivs av en karl med två direktörer som föräldrar och uppväxt i villa i Tyresö. Braka igång med det i Zenit. Det blir snyggt. Och det är ju sant. Det visar sig dock vara en sanning med hög grad av modifikation. Mamman var gymnastikdirektör och pappan hoppade av ett kontorsarbete för att köra taxi i egen regi. Villan var en sommarstuga, vinterbonad 1938 av Bengt Rydéns farfar. Flera år sov de fem barnen (fyra bröder och en syster) i ett rum. Mamma och pappa sov i bäddsoffa i vardagsrummet. Det var här teaterintresset uppstod.

– Någon gång i slutet på 60-talet gick vår far och köpte en stor rullbandspelare i present till familjen i stället för en diskmaskin som mamma ville ha. Den hade vi väldigt roligt med. Vi spelade in mycket egenskrivna idiotsaker som kanske inte riktigt tålt tidens tand. Det var tre av oss bröder som höll på med den. Inte den fjärde och inte syrran heller.

Samma tre bröder spelar nu en årlig revy på Walla scen. För Bengt Rydén är jämförelsen med bröderna Marx given. Den offentliga teaterbanan började dock först på 1980-talet med smått legendariska amatörgruppen Sputnik. Här spelade Bengt Rydén Socker-Conny när Joakim Pirinen övertalades att göra teater av sin kultfigur och här lärde han känna framtida stornamn som Lena Endre och Gunilla Röör. Därefter var han proffsskådis ett par år.

Han berättar att han stod på scen med Margareta Krook och Johan Ulveson i en revy av Hasse Alfredsson och Povel Ramel.

– Det var fantastiskt att stå på scen med de där personerna. Men det var inget roligt att jobba med andras material när man absolut inte har något att säga till om. Det här var ju färdigskrivet och färdigregisserat och verkligen inte min humor kan man säga.
Brist på inflytande och taskig ekonomi gjorde att Bengt Rydén hoppade av teaterkarriären och satsade på sin datorfirma. Men när barnen vuxit upp öppnade sig nya möjligheter att kombinera arbete med teatern som allt uppslukande hobby. Samtidigt tröttnade paret Rydén-Wahlström på hur Södermalm alltmer förvandlades från folkligt till ytterligare ett innerstadsområde förbehållet de övre samhällsklasserna.

– Vi var väl Söderromantiker så länge det fanns något att romantisera över. Det finns väldigt lite kvar av det nu. Vi lät barnen växa upp i stan, sen flyttade vi ut. Jag cyklar in ibland och tänker att det ska vara som förr. Jag blir ju alldeles chockad varje gång.

Att flytta ut och starta kulturverksamhet var ett medvetet val, ett sätt att försöka väga upp att allt fokus oftast hamnar på det som händer i innerstaden.

- Vi ville tillhöra dem som kämpar för att det ska hända saker i förorten också, säger Bengt Rydén.

Han ser sig omkring, på pizzerians stammisar i ”skvallergänget”.

– Framför allt för dem som sitter här så var vi väl en ganska främmande fågel i början. Teater? Nej, det var ingenting. Men sakta men säkert så.

Han berättar om en av de äldre kvinnorna i sällskapet som en dag dykt upp på konstutställning för första gången i sitt liv.

– Nu har hon varit på de senaste åtta utställningarna och kan det mesta. Det är ju väldigt roligt.
Jag frågar honom om skillnaderna mellan att vara verksam i dag och under åren med Sputnik. ”Det händer ju så mycket mer i Stockholm i dag”, svarar han.

– Det är svårare att hitta en publik. Ibland när vi gjorde saker på 80-talet så kunde vi vara det enda som hände på stan en kväll. I dag händer det mellan 180 och 220 saker i Stockholm varje kväll och så mycket publik finns det inte. Förortsteatrarna är nöjda om de har 20–25 betalande per föreställning. Och då blir det ju väldigt svårt med den kulturpolitik som bedrivs av den sittande regeringen. Därför har vi sagt att vi ska köra så länge vi har råd utan några som helst bidrag, så slipper vi vara beroende av dem.

Jag undrar vilken sorts kulturpolitik Bengt Rydén skulle vilja se.

– Jag tyckte inte det var något större fel på kulturpolitiken för 20 år sen. Men när man nu koncentrerar sig på att ge mest pengar till dem som har mest publik så blir det ju väldigt konstigt. Det är ju precis motsatsen till vad en aktiv kulturpolitik bör vara. Jag kan också förvisso ha en viss förståelse för åsikten att folk inte ska få hålla på med precis vad som helst och få kulturstöd för det…Han drar lite på det och tillägger: ”Fast ja, varför inte..?” Jag framhåller att alla kanske borde få ett litet kulturstöd. ”Ja, beskatta kapitalet!”, svarar han. Och så kanske två arbetstimmar om dagen till fri kulturverksamhet, föreslår jag.

– Ja, varför inte. Det skulle vi ha råd med. Att inte oppositionen driver sex timmars arbetsdag har jag så svårt att begripa. Vi producerar så mycket mer på sex timmar i dag än vi gjorde på åtta timmar när åtta timmars arbetsdag kom. Hur svårt kan det vara?

Utan bidrag har en förutsättning för Walla scen varit att Bengt Rydén kunnat subventionera verksamheten med oskattade inkomster från jobbet med datorer, eftersom båda verksamheterna (helt lagligt, förstås) drivs inom samma bolag.

Walla scen hyrs också ut som replokal och till andra kulturproducenter, men det handlar om ”nålpengar” och görs mest för att hålla förortens kulturliv i gång. Snart läggs det datorsystem Bengt Rydén är expert på ned och då sinar pengarna. Men Bengt Rydén är inte mycket för att ge upp.

– Då kommer vi att förhandla med Stockholmshem i och med att vi har ett rivningskontrakt, och driva ned hyran så mycket det går och sedan låta stadsdelen vara med och betala.Gör de det? undrar jag. ”Ingen aning”, svarar han.

– Men det är så lite pengar om man tittar till hur mycket vi har gjort och hur lite det görs i det här området överhuvudtaget. Framför allt gör de ju ingenting – alltså stadsdelen.5000 kronor i månaden skulle ”räcka långt”, säger Bengt Rydén, som berättar att hösten redan är planerad.

Konstsäsongen drar igång första helgen i september. Det blir repris på en uppskattad tonsatt performance av Årstapoeten Lars Mikael Raattamaas dikter. Och så planeras det novemberpremiär på bröderna Rydéns nya föreställning, Superhjältar söder om Söder

– Det är egentligen en sitcom om tre medelålders bröder. De försöker försörja sig på att vara superhjältar, söder om Söder. De har en liten byggbod där de träffas och så åker de runt och gör små skitjobb. De skottar fram bilar och klipper gräsmattor, men iklädda långkalsonger med kortkalsonger utanpå och med mantlar och masker. Och så har de namn som Röntgenmannen, Spågubben och Radiopojken. Röntgenmannen heter förstås det för att han varit och röntgat sig flera gånger. Spågubben har haft två tolvor på stryktipset. Och Radiopojken har sjungit i Barnens brevlåda 1969. Det är en svidande kritik mot tesen ”blir du arbetslös, starta eget”. Det passar inte för alla att starta eget.

Nej, alla ska inte starta eget, men alla borde ha ett eget kompakt kulturhus i kvarteret där de bor. Så tänker jag i alla fall när jag styr stegen i riktning mot biblioteket på Årsta torg, eller ”Öfvre Årsta” som Bengt Rydén skämtsamt kallar det, och bort från Valla torg, ”Årstas knytnäve”.

 

Daniel Lindvall

kulturen@arbetarenzenit.se