Europas sista utpost

– Kolla på det här youtubeklippet! ropar en man från Nigeria medan han viftar med sin mobil. Han skymmer telefonens display med handen så att filmsnutten ska gå att se tydligare i det starka solljuset. På skärmen syns ett lik som ligger på en sanddyn. Kroppsdelarna är brunaktiga och frasiga som om de var förkolnade.

Mannen med telefonen skakar på huvudet och säger att det lika gärna kunde varit han. Han darrar på rösten medan han berättar att kroppen som hittats i Saharaöknens ödemark tillhör en migrant som gått vilse. Den här personen misslyckades i sitt försök att korsa gränsen mot Algeriet från Mali utan att bli upptäckt av gränsvakter.

Den nigerianske mannen är intagen i den spanska staden Melillas flyktingläger tillsammans med hundratals andra migranter. Några hundra meter bort från lägret reser sig ett sex meter högt stängsel som klyver landskapet och bebyggelsen mitt itu. Bakom stängslet sticker minareter upp från moskéer som ligger i Marocko. Melilla är en spansk stad, helt omgiven av Marocko. Barriären mot Marocko består av tre lager av olika staket med taggtråd ovanpå. Mellan de olika staketen ligger gångvägar för gränsvakter som patrullerar. Den nigerianske mannen överlevde resan genom Sahara och lyckades ta sig in, runt denna mur. Han simmade i många timmar i skydd av mörkret för att inte bli upptäckt.

Det är fullt av människor från olika delar av den afrikanska kontinenten i lägret. De flesta kommer från söder om Sahara, men Marocko och Algeriet är också vanliga länder. Vissa personer har vistats i lägret längre än den legala maxgränsen på ett halvår. Andra har anlänt för bara för några dagar sedan. En man från Elfenbenskusten berättar om hur han hållits kvar i lägret i åtta månader. Liksom de andra väntar han på att transporteras till Malaga i Spanien på andra sidan Medelhavet. Där kommer han få besked om huruvida han får uppehållstillstånd i Spanien eller om han i stället ska deporteras tillbaka till sitt hemland.

Migranterna som tar sig in i Melilla från Marocko tvingas vara uppfinningsrika för att inte bli upptäckta av spansk eller marockansk polis och militär. När jag närmar mig muren från den marockanska sidan kommer det ut en kutryggig äldre man med stort skägg och träkäpp ur ett tält. Han busvisslar och hytter med käppen tills jag ger mig iväg. Jag ser också poliser och militärer i uniformer som är utstationerade för att hålla ett öga öppet så att ingen obehörig vågar närma sig muren.

Många migranter berättar om hur de tar sig in på överfulla båtar där några av passagerarna ramlat i havet och drunknat. Muren som syftar till att stoppa migranter från att ta sig in i staden byggdes 2005. Under en intervju med flyktinglägrets högsta chef Rabea Aomour börjar hon prata om hur ”tusentals” svarta migranter ”stormade in” i staden under samma år. Vanligtvis brukar det uppskattas att rör sig om runt 700 personer. Det som hände var att migranterna som levde i buskage utanför staden bestämde sig för att rusa in i staden på en gång. Rabea Aomour ser detta som ett tecken på varför det blev nödvändigt att ersätta ett mindre staket med den nuvarande massiva muren. Hon säger att migranter som tagit sig in i Melilla gör det på olika sätt.

– En del har falska identitetsdokument och låtsas vara någon annan, de lurar gränsvakterna vid checkpointen. Andra kommer sjövägen, antigen simmandes eller med småbåtar. Därefter tilläger hon:
– De flesta har bara lite små skråmor, de är sällan allvarligt skadade.

Kommentaren står i stark kontrast mot hur migranterna vittnar om avlidna kamrater och hur de själva riskerar sina liv.

Utanför en köttaffär ligger en stor parkering. Rödfärgat damm yr när gamla rostiga mercedesar sladdar in bland pilträden för att lasta av och lasta på. I ett tiotal bilar fyller man på med varor av alla möjliga slag som sedan ska transporteras, i många fall smugglas, till Marocko. Godis och tvättmedel stuvas in runt motorhuvens alla skrymslen och under sätena.

Kontrasten mot de centrala kvarteren i Melilla är slående. I centrum runt plazan ligger exklusiva klädaffärer och restauranger. Svarta migranter från flyktinglägret svettas i solen när de tvättar bilarna skinande rena medan lokalbor njuter av strandliv eller en shoppingrunda. En bit bort ligger stranden där solbrända inoljade kroppar trängs. Det sjudande livet vid parkeringen utanför kötthandeln ger i stället ett mer ”orientaliskt” intryck. Checkpointarna där det går att ta sig mellan Melilla och Marocko ligger inte långt bort. Här passerar mängder av marockaner varje dag som haft turen att få ett arbete och arbetstillstånd i Melilla.

På andra sidan checkpointen, på den marockanska sidan, ligger en hamn som tillhör staden Nador, belägen några mil västerut. På gatorna går det att se åsnor som släpar lokalproducerade grönsaker på små trävagnar. Kaféerna är fulla av män som är utan arbete. Priserna är en bråkdel av Melillas. En marockansk man på stranden säger att han försörjer sig på att plocka och sälja musslor. Han berättar att han har försökt simma till spanska fastlandet från båtar vid upprepade tillfällen. En gång lyckades han, men han blev upptäckt och deporterad tillbaka till Marocko.

Muren mellan Melilla och Marocko stoppar migranter, men den skiljer också välståndet från misären.

FAKTA: SPANIENS ENKLAVER

- Melilla har tillhört Spanien sedan 1497.

reportage@arbetarenzenit.se