Arbetaren Zenit har upphört som edition från och med januari 2012 – fortsätt läsa nya Arbetaren, med inrikes, utrikes, radar, reportage, kultur m.m., som papperstidning och på www.arbetaren.se

9/12 2011: REGERINGEN SATSAR PÅ AVHOPPARVERKSAMHET FÖR DEM SOM BEHÖVER STÖD OCH HJÄLP MED ATT LÄGGA VÅLDSBEJAKANDE EXTREMISM BAKOM SIG.
Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP): ”Det är tyvärr uppenbart att Skandinavien inte förskonas från extremister som använder våld för att uppnå politiska mål.”

– Jag gick faktiskt med i Musikerförbundet av rent egoistiska skäl.

Hon skruvar lite på sig och skrattar.

Berättar att det var något om en företagsförsäkring som var billig genom facket och hur hon skrev upp sig på tolv månader. Nu är hon förtroendevald i Stockholmsavdelningen och lägger mycket av tiden på jämställdhetsarbete i en tuff bransch.

Vi sitter i ett fik på Sveriges television med varsin kaffe. Karin Inde väntar på barnen som just den här dagen är uttagna till ett teveprogram i Bolibompa.

Och även där, i den miljön, finns en av anledningarna till att hon fortsatte sitt engagemang inom Musikerförbundet.

– Till och med mina barn såg ju förvånade ut när de kom hit. Bandet som spelade under produktionen bestod ju bara av killar, alla utom hon som sjöng. De frågade naturligtvis varför inga tjejer håller i instrumenten.

Karin är involverad i jämställdhetsarbetet inom förbundet och försöker påverka i en värld där få känner till sina rättigheter. Dessutom en värld under snabb, långt ifrån förutsägbar, förändring.

Det har hänt mycket inom musikindustrin de senaste åren. Skivor säljer inte som förr, nedladdningen har hållit på ett bra tag medan stora delar av branschen fortfarande kliar sig ängsligt i huvudet och inte riktigt tycks vilja hänga med. Eller förstå vad som händer.

– Det där tror jag visserligen är en sak som kommer att försvinna. Det gäller bara att hitta andra vägar och ett system som gör att människor har möjlighet att betala. Spotify är på rätt väg, de gör det lagligt, men måste samtidigt göra sig fria från de stora bolagen och sluta runda artisterna.

Men vi tar det från början. Först och främst är Karin Inde musiker. I början av oktober släppte hon sitt fjärde album, Monsters. Ett samarbete med en barndomsvän, den betydligt kändare Martin Hederos. Inspelat i barndomens Värmland.

– Det kändes rätt overkligt där i höstas. När Martin och jag testade våra låtidéer vid pianot var det nästan 20 år sedan sist. Men på något sjukt sätt var det som att fortsätta från där vi slutade i den där gillestugan i slutet av 1980-talet.

I pressreleasen till Monsters står det att Karin Inde slutat säga ja. Skivan handlar om konsten att vara tillräckligt elak, så att man blir snäll i slutänden.

– Martin berättade att då för 20 år sedan brukade de skämta om mina ständiga ja-sägningar. Att man antagligen kunde be mig om precis vad som helst och få ett ja-a till svar. Och det gäller faktiskt inte längre.

Hur hörs det på skivan tycker du?

– Hela titelspåret, ”Monsters”, handlar ju om det där. Hur snäll kan man vara och fortfarande vara snäll mot sig själv? Det krävs faktiskt att man är lite dum ibland också, haha.

Utveckla.

– Det är väl det att man faktiskt måste lyssna inåt. Och jag är naturligtvis inte ensam om den tanken. Jag insåg nog det väldigt sent. Det blev som en slags ångest att jag ville vara alla till lags hela tiden.

Du fick fin kritik för skivan. Vad tycker du själv?

– Det har varit väldigt roligt att läsa faktiskt, det är ju alltid kul att se vad recensenter placerar mig i för fack. Själv brukar jag säga att jag gör popmusik. Du vet, pophitsböckerna var min skola när jag var liten. Men många hävdar att jag sysslar med jazz.

Många musiker verkar tycka att det där är jobbigt. Att just bli placerad i fack och sorterad efter genre.

– Ja, jag förstår det. Men nu är det väl lite så som människan fungerar. Jag tror att hjärnan funkar så att man måste ha fack att stoppa saker i hela tiden. Jag blir inte provocerad av genrer. Däremot uppstår det ju hela tiden nya, och det är viktigt att vara öppen för det.

Vad lyssnar du själv på?

– Det är väldigt, väldigt blandat. Men om man kollar min senaste spotifylista så är det typ Göteborgspopkillar. Håkan Hellström, Timo Räisänen, Moto Boy och sånt. Och Ane Brun så klart, hennes senaste skiva är nog världens bästa tror jag. Dolly Parton är också en stor hjälte.

Apropå fack och genrer. Du började som jazzsångerska och är från Värmland. Det är svårt att inte dra paralleller till Monica Zetterlund.

– Henne har jag naturligtvis lyssnat väldigt mycket på när jag pluggade musik. Jag tror faktiskt att jag haft fyra exemplar av ”Waltz for Debby”. Jag har spelat sönder den gång på gång, haha.

Berätta mer om ditt fackliga engagemang.

– Det var ju det där med försäkringen jag behövde för min enskilda firma. Sedan upptäckte jag så mycket mer som var bra med att vara med i facket. Att vi är starkare ju fler vi är och att det liksom bara stod en hundraårig kropp där med kanaler både upp och ned i musikindustrin. Det var en rätt svindlande känsla faktiskt. Att det verkligen var något vi måste använda oss av.

Du är förtroendevald i Stockholmsregionen och arbetar med jämställdhetsfrågor i förbundet. En dum fråga kanske, men på vilket vis upplever du musikbranschen som ojämställd?

– Det är ju betydligt fler män än kvinnor som bestämmer i den här branschen. Så det finns mycket att göra rent kvantitativt. Men också i det rent kvalitativa arbetet med jämställdhet i musiken. Att det fortfarande är så jädra ovanligt att se det här jag pratade om. Tjejer som håller i instrumenten i deras produktioner (Karin pekar in mot SVT:s korridorer där vi sitter).

Vad upplever du att musiker i dag har för relation till facket? Känner de till sina rättigheter?

– Det finns ju ett väldigt individualistiskt förhållningssätt. Det är inte som inom teatervärlden till exempel, där man har det här med större grupper som arbetar ihop under en längre tid. Inom musiken är det mer ett gigg här och ett gigg där, man hoppar runt mellan band och produktioner. Men jag tycker ändå att det märks en trend av att vi börjar samla oss mer och agera tillsammans.

Det här med rättigheterna då. Hur väl känner musikerna till det?

– Svaret är egentligen att många inte gör det. Och där har vi i Musikerförbundet mycket kvar att göra, att bli bättre på att kommunicera ut vilka avtal som faktiskt finns. Jag menar, det finns ju trots allt kollektivavtal på krogar och där finns ju allt det där med hur mycket gage som ska betalas för en spelning och så vidare.

Vilken är den viktigaste frågan anser du?

– Det är nog faktiskt just gagerna. Trenden är ju att det går nedåt tyvärr. Jag hade alltså mer i gage när jag som 15-åring sjöng på jazzklubbar runtom i Värmland än vad jag har nu. Det är väldigt vanligt med så kallade på-dörren-dealar eller att man låter hatten gå runt bland publiken för att få in pengar.

Det låter ju nästan som 1800-talet.

– Ja, det känns så ibland. Snart är det väl skottpengar på oss… Men det är väl så, att det är svårare att få betalt för musik i dag än tidigare.

Det låter otroligt komplicerat och rörigt, svenskt musikliv 2011.

– Det är det också, jag var på något mingel för ett tag sedan och pratade med en kollega om att det borde komma någon som typ Arga snickaren och skälla ut hela musikindustrin så att vi kunde bygga upp allt från början igen.

För att återgå till din egen musik. Du pratade tidigare om att du slutat vara en ja-sägare. Vad har du för mål med din musik?

– Alltså kärnan i min relation till musiken är ju att det är lek. Och det tänker jag försvara med näbbar och klor. En allvarlig lek i och för sig. Men annars, när det gäller texter och så vill jag väl precis som med all annan konst försöka ge min egen bild av verkligheten.

Tiden rinner ut. Barnen är snart klara i Bolibompastudion och bandet med de manliga musikerna spelar sina sista toner.

Karin berättar att hon försöker att inte lägga sig för mycket i barnens eget musikintresse. Bara uppmuntra. Efter höstens skivsläpp är hon redan igång med nya planer. Drömmen 2012 är en barn- och ungdomsproduktion i rockklubbsmiljö där texterna är skrivna av barnen själva och musikerna spelar. Förhoppningsvis, säger hon, blir det verklighet lagom till nästa höst.

Innan dess väntar ytterligare fackligt arbete för ett mer jämställt musikliv, och den fortsatta kampen för sjysta villkor.

När jag skriver det här befinner jag mig i Sydafrika. På bibblan i Stellenbosch läser jag på om managementmodellerna under apartheidregimen. Många svenskar känner till den rasistiska lagstiftning som förtryckte Sydafrikas svarta befolkning fram till 1994. Mindre kända är gruvbolagens managementmodeller som utformades för att hantera arbetskraften i exportindustrin. Apartheidregimens sociala ingenjörskonst, skapad för att kontrollera och splittra de svarta arbetarna, har många beröringspunkter med dagens globaliserade arbetsmarknad.

Arbetsorganiseringen i gruvorna i Witwatersrand och även de flesta av apartheidlagarna hade ett gemensamt syfte: att säkra tillgången till billig, flexibel och tjänstvillig arbetskraft till landets ekonomiska hjärta: gruvexporten. När guldgruvearbetarna började organisera sig hotades storföretagens profit. För att knäcka de växande svarta facken och tysta politiska protester infördes lagar som förvandlade alla svarta arbetare till migrantarbetare i sitt eget land, med resepass som endast tillät begränsad vistelse utanför avgränsade reservat (så kallade homelands, ”hemländer”). Därmed kunde gruvbolagen använda sig av arbetarnas utsatta migrantstatus för att motverka organisering. Genom att gruvarbetarnas familjer förbjöds lämna reservaten slapp man kostnader för familjeboenden, kliniker och så vidare i gruvsamhällena. Gruvbolagen inhyste arbetarna i isolerade säsongsboenden (compounds). När en strejk eller protest blossade upp kunde lägren lätt omringas av polis och militär som hotade med deportation till reservaten. För att forsla arbetare från hemländer till arbetsläger skapades speciella rekryteringsfirmor.

Det är en kuslig läsning, för apartheidmodellerna känns ju igen. I Don Neubes avhandling The effects of apartheid and capitalism on the development of black trade unions från 1985 beskrivs modellerna som historiskt specifika för en regim som kunde suga ut arbetarna utan hänsyn till mänskliga rättigheter. Men apartheidtidens management är ingenting annat än en inhemsk miniatyr av vad som 25 år efter Neubes avhandling pågår över hela den globaliserade arbetsmarknaden.

Fattiga länder kan sägas vara nya arbetskraftsreservat. Migrantarbetare med tillfälliga arbetsuppehållstillstånd knutna till specifika företag reser utan sina familjer för att jobba i rikare länder som därmed slipper kostnader för familjeboenden, sjukvård och så vidare. En migrantarbetare som förlorar jobbet förlorar också rätten att vistas i landet, vilket skapar utsatthet och motverkar organisering. För många arbetare jorden runt är även compoundmodellen en verklighet. Isolerade i byggbaracker, samlingssalar och på gårdar är migrantarbetarna avskiljda från varandra och från den övriga arbetsmarknaden. Ofta är arbetarkollektiven även splittrade av språk och etnicitet. Precis som gruvorna i Witwatersrand försågs med arbetskraft via rekryteringsfirmor förses företag i rika länder med en strid ström av underbetald och tjänstvillig arbetskraft från fattiga länder via tusentals bemanningsföretag.

Jag läser vidare i Neubes avhandling och blir lite lättare till mods. För trots de intrikata kontrollsystemen i gruvindustrin bildades starka fackföreningar för svarta som till slut lyckades upphäva det inhemska systemet med hemländer och compounds. Det gjordes genom facklig kamp, synliggörande av arbetsvillkoren och av ett massivt internationellt stöd för kampen mot apartheid.

Fackföreningar världen över kämpar nu med samma utmaningar som de svarta gruvarbetarna gjorde i Sydafrika. Inte minst gäller detta lantarbetarfacken, vars medlemmar drabbas hårt av både homeland- och compoundtaktiken. Det manuella säsongsarbetet outsourceas till bemanningsföretag som hyr in migrantarbetare till isolerade jordbruk.

I Sverige känner vi till exploateringen av sydostasiatiska bärplockare i Norrland och av östeuropeiska grönsaksskördare i Skåne, men samma problem finns i större skala i Tyskland, Spanien, Italien, USA, Chile, Argentina, Sydafrika, ja förmodligen över hela jorden. Det är en akut utmaning att hitta nya fackliga strategier anpassade till de nyliberala strukturerna.

I Sverige har vi vant oss vid mediernas bilder av protesterande bärplockare, men dessa våra nya statare är inte fackligt organiserade. Därmed framför de inte några långsiktiga krav som allmänheten kan stötta och solidaritetsarbetet kommer av sig, trots att nödropen stiger från den svenska landsbygden. I juli 2010 beskrev Anna-Lena Lodenius i P1 hur LO:s utsända stöter på patrull när det gäller migrantarbete. Samtidigt har antalet papperslösa migrantarbetare ökat kraftigt under 2011 enligt en rapport från Swedwatch. Swedwatch varnar för att situationen många gånger liknar ren människohandel, där plockarna själva får stå för alla rese- och uppehållskostnader men systematiskt blir lurade på lönen. Situationen är ofta brutal. Rapporten beskriver hur thailändska bärplockare har låst in sin chef i ett försök att få ut sina löner.

Under hösten har en arbetsgivare dömts i Hudiksvalls tingsrätt för att ha beslagtagit bulgariska bärplockares pass, misshandlat dem för att de skulle jobba snabbare och bestraffat ett rymningsförsök med att binda ett rep runt halsen på en 40-årig man och låtit honom springa bakom en bil. Omänskliga scener som gör organiseringen av bärplockarna till en av de viktigaste fackliga dagsfrågorna i Sverige. När det nya svenska lantarbetarproletariatet väl höjer sina röster är det hög tid för arbetarrörelsen och konsumenter att lyssna och återigen backa upp statarfrågan.

Genom min driftsektion i SAC och kampanjen Rättvis vinhandel gör jag just nu praktik på lantarbetarfacket Sikhula Sonke i Stellenbosch i Sydafrika. Här nere arbetar säsongsarbetarna med att producera de viner vi hittar på Systembolaget. Det är chockerande att med egna ögon se de arbetsvillkor som skildras i Human Rights Watchs larmrapport från i år. De flesta plockarna är inhyrda säsongsarbetare varav många migrantarbetare från Zimbabwe. Ibland respekteras minimilönen på motsvarande 1 255 kronor per månad, men inte alltid. Minimilönen räcker inte ens till det nödvändigaste som mat, skolavgifter, el och mediciner.

Säsongsarbetarna blir inhysta i arbetsbostäder som ofta är i uselt skick och kan sakna både vatten och toalett. På många gårdar saknas det skydd mot bekämpningsmedel, vilket medför en stor hälsorisk.

”Gårdsägarna gör stora vinster på exportvinerna, men de har glömt bort lantarbetarna som gör jobbet”, säger Sarah Claasen när jag träffar henne på ett fält med Sauvignon Blanc, en illa omtyckt druvsort eftersom de lokala plantorna är så låga att de sliter hårt på plockarnas ryggar. Sarah är ordförande för lantarbetarfacket Sikhula Sonke och jobbar på en vingård som levererar till Systembolaget. Hon berättar att det är svårt att organisera säsongsarbetarna. Eftersom säsongsarbetare vill bli inhyrda till arbete nästa år igen och eftersom migrantarbetare inte vill deporteras tillbaka till Zimbabwe är det få som vågar gå med i facket. Gårdarna ligger otillgängligt på privatägd mark och det är inte lätt att nå fram med information. Men genom ett flitigt flängande med minibussar, med uppseendeväckande aktioner och framför allt socialt arbete med kvinnligt ledarskap och mot alkoholrelaterat våld har Sikhula Sonke lyckats växa från noll till femtusen medlemmar på sju år. Man organiserar i dag cirka två tusen säsongsarbetare, vilket måste ses som en bedrift i branschen.

Situationen på vingårdarna i Sydafrika är inte unik. I juni i år hölls en konferens för lantarbetare i vinindustrin i Santiago de Chile. Sarah Claasen och andra representanter för Sikhula Sonke mötte där lantarbetare från Argentina och Chile och jämförde arbetsvillkor och utmaningar. Delegater från lantarbetarorganisationerna UST i Argentina och ANAMURI i Chile berättade också om problem med migrantarbete, inhyrning och isolering. I Argentina och Chile är den informella arbetsmarknaden större än i Sydafrika och förföljelsen av fackligt aktiva vanligare. Under konferensen visade chilenska lantarbetare upp anställningskontrakt där den anställda tvingats lova att aldrig resa några krav i kollektiva förhandlingar eller gå med i facket. Trots att det strider mot ILO-konventionerna om föreningsrätt svartlistas säsongsarbetare frekvent, vilket även framgår av forskaren Pamela Caros FN-rapport från i år.

När konferensen besökte en vingård i Casablanca fick jag tillfälle att prata med ägaren, som helt öppet förklarade hur han använde plockare från sex olika bemanningsföretag för att driva upp arbetstempot mellan de olika raderna av vinplantor. Bemanningsföretagens firmabilar hämtade arbetare i en fattig by i dalen och lät dem tävla med varandra på bergsluttningarna. Den som presterade bäst kunde bli fast anställd på gården.

Men en stor del av arbetskraften på vingårdarna hämtas inte i byarna utan importeras från Paraguay och Bolivia via utländska bemanningsföretag. Samma situation hittar vi på vingårdarna i Europa. När vår driftsektions representant Sara Olsson besökte spanska CGT:s kongress förra året berättade CGT att den fackliga organiseringen på vingårdarna helt kommit av sig eftersom en så stor del av säsongsarbetarna är migrantarbetare från Nordafrika. Från italienska och tyska källor har Rättvis vinhandel fått höra samma sak, fast i Tyskland rör det sig om migrantarbetare från Östeuropa.

Lantarbetarna som producerar vinerna vi köper på Systembolaget har i många fall liknande eller sämre arbetsvillkor än vad de svenska statarna hade vid 1900-talets början. För många svenskar är bilden av den fattiga familjen framför statarlängan en tidlös symbol för vanmakt och fattigdom. Statarsystemet avskaffades 1945 genom statarnas egen kamp i Svenska lantarbetareförbundet. Reportage och folkrörelser synliggjorde statarnas villkor, inte minst Lubbe Nordströms berömda reportageföljetong ”Lort-Sverige”, och synliggörandet väckte en bred solidaritetsrörelse. Arbetare och konsumenter i Sverige kunde inte föra statarnas kamp, men de kunde synliggöra villkoren och backa upp statarnas krav.

Kampanjen Rättvis vinhandel syftar till att stötta den fackliga kamp som förs på vingårdarna i Argentina, Chile och Sydafrika. Just nu utformar de nordiska alkoholmonopolen en uppförandekod för sina importörer och producenter (se Radar i Arbetaren Zenit nr 39 i år). Uppförandekoden definierar vad som är godtagbara arbetsvillkor för lantarbetarna på alla vingårdar som exporterar till Norden. Problemet är bara att uppförandekoden stänger ute samtliga lantarbetarorganisationer från inflytande. Därför kräver lantarbetarfacken som ingår i kampanjen att alkoholmonopolen tar sitt ansvar och släpper in dem i översynen av medlemmarnas villkor.

Du och jag kan inte föra lantarbetarnas kamp men vi kan stödja deras strävan efter inflytande. Vi kan påminna vinkonsumenterna om att det finns ett nytt ”Lort-Sverige” där villkoren bakom produkterna är lika usla, även om dagens statarlängor ofta ligger längre bort från butikshyllorna. Systembolaget har nyligen öppnat upp för dialog med kampanjen. Det är ett steg i rätt riktning. Forskning från bland annat Ethical Trade Initiative visar att ensidiga uppförandekoder varken leder till löner som går att leva på, skydd mot diskriminering eller starkare organisering. Om Systembolaget menar allvar med sitt CSR-arbete är det rationellt att släppa in lantarbetarna i processen och stärka deras organisationer. De nya statarna får inte stängas ute från kampen om sina livsvillkor.

Emil Boss är kassörska och författare, fackligt aktiv i SAC:s Driftsektion för Systembolagsanställda, DFSA.

Det var sommarens sista dagar på nöjesfältet. I stekoset, där vid pariserhjulets fot, lyfte svenssons upp sina barn på langoshyttans tak för bättre sikt. I myllret av den svettigt slutsålda och sardinpackade Carolakonserten, där armbågade sig världen sockerstint förbi.

Stressade småbarnsfäder frågade med illa dold förtvivlan i blicken efter öl, småbarnen grät, åttaåringarna tjatade, tweensen spydde, tonåringarna glömde en stund att de inte längre var just kids. Allt i stereo, kalabalik i alla tonarter.

Tills spökena gled förbi, morbida och vackra… då blev det tyst. Det tog stegs åt sidan, pojkar som skruvat på sig i korvkön stod stilla, tjejer som skjutit mitt i prick vid luftgevären sänkte pipan… där kom de. Utsmyckade, blodiga, hålögda, svartmejkade… och så onaturligt glamorösa. Och vem ledde ofta truppen? Jo, Aleksa Lundberg.

Det var då. Mejken är borta, leendet och det teatrala kvar. Kalla det yrkesskada, eller charm. När spökena fick nej tack adjö av ledningen och byttes ut mot en sydamerikansk varietétrupp året efter flyttade huvudstadsinfödingen till Göteborg, för att gå på Scenskolan. En öppenhet hon länge hoppats undvika blev där så småningom del av utbildningen.

Vid slutet av den treåriga kursen stod hon med pjäsen Infestus i sina händer. En monolog är det inte riktigt, men en one-woman-show om och av det lundbergska alter egot Martin. Runt omkring honom alla, från fadern och dennes vädjan-till-skäll att gossen ska ta av sig mammas klänning, till genuspoliserna i skepnad av gråhåriga dagisfröknar, från nynazister till ragg.

Hon har stått på scen med Infestus över hela landet nu, trots farhågan att hon skulle förlora jobb så var resan – den innan Spökhuset och Scenskolan – en resa hon ville dela med sig av.

Ett par veckor sedan befolkades Stockholmsförorten Kärrtorp med ett par fler poliser än vanligt. Varför? Jo, Valerie Solanas SCUM-manifest såklart, som med sin anti-man-agenda provocerade till den grad att producent och skådis på Turteatern fick motta dödshot. Men den mordiska monologen var käck och lättsam jämfört med epilogen. I foajén efteråt bjöds besökarna på pjäs nummer två:

Lundberg träder in, blir ”Martin”. På riktigt vägrar hon att berätta vad hon hette då, som grabb (”Jag vill inte ge intryck av att jag var en person då och en annan nu”, förklarar hon vid annat tillfälle).
Martin är liten, blir stor, blir tjej. Blir kvinna.

Lundberg glider mellan könsroller – står bredbent som en vargjägare och snusktjattrar. Rösten mörk, talet grovt. Han smälter bort.

Hon faller på plats. ”Man lär sig att aldrig ifrågasätta heteronormen”, säger kvinnan på scen. Lundbergs rollfigur fäller in hakan, putar, tittar under lugg. Fötterna vrids inåt. Rösten stiger.

De två rollfigurerna spelar dialogpingpong. Tills Lundberg, i kvinnoskepnad, befinner sig på alla fyra, sedan på rygg som en omkullvält sköldpadda, och ljuden blandar våld och porrfilmsstön. Jo, det är teater, men en sådan brutal skärskådning av könsrollernas sexuella teater i verkliga livet att iakttagarna, som minuterna innan skrattat, sitter förstenade, stirriga i blicken som om de själva känner spermasmaken i munnen.

Knäpptysta. Men ingen stiger åt sidan denna gång. Är de trollbundna eller äcklade? Kanske bägge.

Pjäsens födelse är en enklare historia än den som den berättar. Lundberg fick hemläxa. Temat för scenskoleelevernas eget arbete var ”kön och könsroller”.

– Jag tänkte att ”nu finns tillfället att på scen berätta min egen historia”. Och så gjorde jag det. Föreställningen har varit mycket viktig för mig eftersom jag vet att det finns ett behov i samhället av att prata om de här frågorna. Nu ser jag dock framåt mot nya projekt. Jag längtar efter att på nytt få gestalta andra människors livsöden.

På väggen i Turteaterns entré lyser neonljuset rosa. På Radioteatern var glödlampornas sken gult, på Dramaten var strålkastarna obarmhärtigt gröntonade.

Det var tidigare i år hon intog den scenen som psykoanalytikern i teateradaptionen av Ingemar Bergmans Vargtimmen. Det går bra för grönalundspöket, vars mamma skrev in henne på teaterskola redan som fyraåring (hon drömde också kort om att bli polis).

Att stå på Dramaten så snabbt efter att du studerat färdigt, var det något du föreställt dig?

– Nej, absolut inte! När jag fick rollen på Dramaten var jag nästan paff över att det flöt på så fint för mig. Jag trodde att ett sådant karriärskliv skulle dröja många, många år till. Dock är jag frilansare så en säsong är jag på Dramaten och nästa är jag på en frigruppscen. Så det pendlar friskt. Härnäst ska jag åter spela i Macbeth som gästspelar på Teater Pero i Stockholm.

Och därefter, har du några drömroller?

– Jag längtar efter Strindberg. Jag har spelat mycket av honom, exempelvis Baronessan i hans lite mindre kända pjäs Första varningen och Adèle i hans underbara Leka med elden. Adèle var faktiskt väldigt rolig att spela, så henne skulle jag gärna göra igen och denna gång kanske lite rivigare.

– Jag längtar efter kammarspel och kostymdrama! Det var ett tag sedan nu märker jag.

– Och Blanche i Tenessee Williams Linje Lusta… man både förstår henne och vill hjälpa henne på en och samma gång. Hon är ju så otroligt påverkad av vad som hänt henne bakåt i livet och beskrivs av andra som ”nervklen”. Sätter man sig samtidigt in i hur situationen för kvinnan var för bara 50-60 år sedan så blir det ytterligare ett lager som jag vill gå in och nysta i.

Du måste ha tänkt mer på människan, hennes natur och hennes kultur, än de flesta andra människor i världen efter att ha bytt kön. Hjälpte din personliga resa dig i att spela en psykoanalytiker?

– Det där tror jag är en myt. Det finns människor som bytt kön och inte är ett dugg intresserade av människan som djur eller psykologisk varelse. Jag som person och skådespelare är dock mycket intresserad av människor och kan väl ibland tendera att bli något av en grubblare.

– Vi skådespelare analyserar ständigt och vrider ut och in på saker och ting. De flesta repetitionsperioder går snarare ut på att diskutera runt rollkaraktärerna och vad som händer inom dem än att kasta sig ut och se vad som händer. Något som både är bra och dåligt på samma gång. Vi svenska skådespelare borde lära oss att prata mindre och utforska mer. Så analysen ligger mig nära till hands, kan man säga.

Borde du, bara för att yrket gör dig till offentlig person, behöva bära ansvaret att kavla upp ärmarna och undervisa, eftersom folk är så nyfikna när det gäller könsbyten?

– Från och med nu så tystnar jag kring transfrågan för en tid. Först och främst är jag skådespelare och det är vad jag gestaltar som är intressant, inte jag som privatperson. Härnäst kommer ni att kunna se mig som höggravid präst i 60-talstappning! Det pratar jag gärna mer om i nästa intervju.

Aleksa Lundberg är 30 år, singel och född och uppvuxen i Stockholm. Hon är utbildad vid Teaterhögskolan i Göteborg, men har sin “fasta bas” i huvudstaden.
Tidigare erfarenheter är bland annat Rigoletto/ Djurisk åtrå på Uppsala stadsteater, Infestus på Teater Halland, Ouch på Regionteatern Blekinge/Kronoberg, Mirandas saga på Teater i Haga, Vargtimmen på Dramaten, Mac Beth på Teater Quilt med mera.
Aktuell med Mac Beth som gästspelar på Teater Pero 3-5/2 2012. (Sveavägen 114, Stockholm)

I december 2010 jagade en patrull från USA:s gränspolis en grupp banditer specialiserade på att råna personer som försöker ta sig över gränsen till Mexiko illegalt. En eldstrid bröt ut och agenten Brian A. Terry dödades.

Det som gjorde fallet anmärkningsvärt var att två av de vapen som senare hittades på brottsplatsen hade sitt ursprung i USA. Inte bara det: de hade av allt att döma smugglats till Mexiko med amerikanska myndigheters medgivande, innan de återvänt till USA i rånarnas händer.

Det handlar om en hemlig operation kallad ”Fast and Furios”, där Myndigheten för kontroll av alkohol, tobak och skjutvapen (ATF), en av USA:s många poliskårer, undvek att ingripa mot misstänkta bulvaner som köpte vapen lagligt i staterna längs USA:s södra gräns och såg till att de kunde föra över dem till Mexiko utan att bli kontrollerade, ”promenerade dem” som det kallades på polisjargong.

Nära 2 000 vapen, många av dem automatgevär, passerade gränsen som en del av operationen, som mötte stark intern kritik eftersom det uppfattades att hundratals av vapnen hamnade i händerna på Mexikos mäktiga narkotikaligor och användes i det blodiga pågående drogkriget i landet, enligt ett reportage i webbtidningen Iwatch news. Samtidigt var resultaten i form av gripanden av smugglare högt uppe i den kriminella hierarkin små.

Mexikanska myndigheter informerades aldrig om vad som pågick. Efter mordet på Brian A. Terry avslutades operationen.

2009 slog den tidigare narkotikapolisen Cele Castillo larm om att, som han uppfattade det, korrupta ATF-agenter var inblandade i vapensmuggling. Cele Castillo dömdes till 3 års fängelse för illegala vapenaffärer på vad webbtidningen Narco news, som följt fallet under lång tid, hävdar var falska anklagelser. Castillo tystades troligen i själva verket för att han, utan att själv veta det, avslöjat ”Fast and furious”, menar tidningen.

Här finns en intressant detalj. Castillo hävdade att vapnen levererades specifikt till en drogkartell, Sinaloakartellen. Hans anklagelser överensstämmer med vad som hävdats av en i USA åtalad högt uppsatt medlem i Sinaloakartellen, Zambada Niebla.

I sin framställning till domstolen hävdar han att ledarna i Sinaloa-kartellen, via en advokat i Mexiko City, Loya Castro, lovades immunitet mot åtal i USA och att inga uppgifter om dem skulle vidarebefordras till mexikanska myndigheter – i praktiken fri lejd att smuggla narkotika in i USA – i utbyte mot information om övriga karteller.

Zambad Niebla och hans advokater hävdar också att vapen från ”Fast and Furious” avsiktligt levererades till informatörer inom Sinaloakartellen. ”DEA:s (narkotikapolisens) teori var att ändamålet helgar medlen”, står det i försvarets inlaga till domstolen.

Amerikanska myndigheter har bekräftat att Loya Castro varit deras informatör, men han har i sin tur förnekat att det funnits någon hemlig överenskommelse mellan amerikanska myndigheter och kartellens ledare. Enligt Niebla finns information som kan belägga hans påståenden i hemligstämplade filer FBI:s och DEA:s arkiv.

Åklagarmyndigheten har medgett att hemligstämplat material existerar i fallet, men uppger att ”ingenting i materialet stödjer den åtalades påstående”. I sin inlaga har de också gjort den anmärkningsvärda kommentaren ”Även om någon regeringsagent gjort så [erbjudit immunitet] har ingen agent från någon statlig myndighet auktoritet att godkänna ett agerande som skulle bryta mot USA:s lagar”. Åklagaren har inte förklarat varför dokument i fallet är hemligstämplade.

Om det skulle visa sig ligga någonting i Zambada Nieblas anklagelser vore det inte första gången.

I oktober i år avslöjade Wikileaks att den amerikanska ambassaden i Honduras hållit möten med Miguel Facussé, en framstående affärsman och anhängare av statskuppen 2009, bara månader efter kuppen.

USA har också bidragit med utrustning och träning, inom ramen för sitt antidrogprogram (narkotikakriget har i ökande grad spridit sig till hela Centralamerika under de senaste åren), till de honduranska soldater som tillsammans med Facussés säkerhetsvakter är indragna i en blodig konflikt med jordlösa bonder i regionen Bajo Aguán.

Inte desto mindre visar de offentliggjorda telegrammen att USA redan 2004 kände till att narko-flyg landade och lyfte från hans ägor.

I HRW:s rapport namnges 74 personer inom den syriska regimen som ansvariga för att ha beordrat eller ha gett sitt medgivande till omfattande dödsskjutningar, tortyr och olagliga frihetsberövanden under de protester som i nio månaders tid riktats mot president Bashar al-Assads regim.

Rapporten bygger på vittnesmål som lämnats av fler än 60 personer som deserterat från regimens säkerhetsstyrkor.

– Avhopparna har gett oss namn och befattningar på de personer som gett order om att skjuta för att döda, och var och en som namnges i denna rapport, ända upp till de högsta kretsarna inom den syriska regeringen, bör ställas till svars för brotten mot det syriska folket, säger Anna Neistat vid HRW, en av rapportens författare.

Enligt FN:s bedömningar har fler än fem tusen människor dödats i samband med det pågående upproret i landet.

Desertörerna uppger att deras överordnade gett dem order om att ”med alla tillgängliga medel” bryta upp de vanligtvis fredliga demonstrationerna. Avhopparna menar att det uttrycket ska ses som en uppmaning till att använda dödligt våld.

Dessutom har säkerhetsstyrkorna försetts med riktig ammunition istället för med gummikulor. Enligt HRW har närmare hälften av de desertörer man talat med fått uttryckliga order om att öppna eld mot demonstranter.
FN:s människorättskommissionär Navi Pillay har beskrivit situationen i Syrien som ”oacceptabel” och menar att fler än fem tusen människor har dödats i landet.

Regimen förnekar dock den uppgiften och enligt Syriens FN-ambassadör är landet utsatt för en ”enorm konspiration”. Den syriska regimen har konsekvent hävdat att de våldsamheter som utspelas i landet beror på att ”väpnade grupper” attackerar säkerhetsstyrkorna.

I rapporten vittnar deserterade soldater om hur de tvingats delta i ”storskaliga” razzior där människor godtyckligt gripits. De gripna har sedan rutinmässigt misshandlats och utsatts för tortyr.

– Min enhet misshandlade också människor. Mitt hjärta värkte, men jag kunde inte visa det eftersom jag visste vad som skulle ske med mig, berättar en tidigare medlem av en av flygvapnets specialenheter.

Enligt desertörerna har medlemmar av säkerhetsstyrkorna dödats efter att de vägrat att följa order från sina överordnade.

Bradley Manning, som arbetade som analytiker inom den amerikanska underrättelsetjänsten, greps av amerikansk militärpolis i Irak i maj 2010 efter att ha angivits av en informatör för vilken han uppges ha erkänt att han läckt dokument innehållande bevis för korruption och krigsförbrytelser.

Han anklagas för att ”ha bistått fienden” genom avslöjandena, en anklagelse som kan leda till livstids fängelse. Formellt kan den också ge dödsstraff, men militären har klargjort att det inte är aktuellt i Mannings fall.

”Bradley ska inte sitta inne för Pentagons krigsförbrytelser”, skanderade de uppåt 300 demonstranterna utanför militärbasen Fort Meade i lördags, samtidigt som polis bevakade området både på marken och från luften.

Demonstrationer hölls även på ett femtiotal andra platser i världen på lördagen, samma dag som Manning fyllde 24 år.

Domstolsförhandlingarna syftar till att avgöra om bevisen mot Manning är tillräckliga för att leda till rättegång. Enligt Mannings advokat, David E. Coombs, väntas utfrågningarna vara klara innan jul.

Manning anklagas för att ha läckt videobevis för en massaker utanför Bagdad 2007 när 18 personer, inklusive två journalister som arbetade för Reuters, sköts till döds av amerikanska styrkor.

Han uppges också ha läckt hundratusentals dokument som visar på USA:s stöd till diktaturer runtom i världen, Obamaadministrationens ansvar för en missilattack i Jemen där kvinnor och barn dödades, samt mörkläggning av att privata amerikanska militära företag gjort sig skyldiga till våldtäkter mot barn i Afghanistan.

– Bradley Manning är inte den som står inför rätta. Det är USA som står inför rätta, säger Dan Choi, aktivist och före detta militär i den amerikanska armén, som avskedades under policyn ”Don’t ask, don’t tell” som tidigare gjorde det möjligt både att avskeda och att vägra öppet homosexuella att ta värvning.

Trots att Vita huset hävdat att avslöjandena utgjort ett hot mot den nationella säkerheten och mot de källor som nämns i dokumenten har en genomgång av utrikesdepartementet visat att avslöjandena inte har orsakat landet några allvarliga skador.

Manning anklagas för att ”ha bistått fienden”, men i online-konversationerna som han hade med den person som sedan angav honom förklarade han att han motiverades av en önskan att informera det amerikanska folket om vad som görs i deras namn.

”Jag vill att folk ska se sanningen för utan information kan du inte ta välgrundade beslut”, skrev Manning.

Mannings fall har fått internationell uppmärksamhet inte bara på grund av vad han påstås ha avslöjat utan också för hur han behandlats när han suttit häktad. Under de första tio månaderna hölls han i isoleringscell och nekades nästan all kontakt med omvärlden, trots att ingen rättegång hade hållits eller någon dom utfärdats. I mars avgick PJ Crowley, talesperson för amerikanska utrikesdepartementet, efter att offentligt gått ut och sagt att vad som gjorts mot Bradley Manning var ”absurt, kontraproduktivt och dumt”.

Amnesty har också gått ut med fördömanden av behandlingen av Manning i häktet. Obamaadministrationen fortsätter dock att avvisa en begäran från FN:s särskilda rapportör om tortyr om att få träffa Manning som en del av en utredning av hur han behandlats under häktningstiden.

Fler än 50 ledamöter i EU-parlamentet har i en skrivelse till Obama och andra högt uppsatta amerikanska tjänstemän krävt att de godkänner FN-rapportörens begäran.

Det var mitt på dagen förra onsdagen som den 50-årige Gianluca Casseri mördade två senegalesiska gatuförsäljare och skadade ytterligare tre på en marknadsplats strax utanför de centrala delarna av den norditalienska staden Florens. Efter dåden tog han sitt eget liv.

Gianluca Casseri var sedan tidigare känd i högerextrema kretsar och författare till boken Kaosets nyckel, som fått stor uppmärksamhet i den högerextrema miljön, och han var uttalad förnekare av förintelsen.

På flera tidigare tagna bilder kan han ses posera tillsammans med anhängare av den nyfascistiska gatuorganisationen Casa Pound utanför deras lokala högkvarter i Florens. Organisationen tar avstånd från morden, men runtom i Italien samlades redan dagen efter mordet flera demonstranter för att protestera utanför organisationens lokaler.

Den italienske psykiatrikern Stefano Pallanti jämförde genast efter morden Gianluca Casseri med den norske terroristen Anders Behring Breivik och flera tidningar varnade för att detta kan inspirera till nya rasistiska terrorattentat. Casa Pound tillhör den del av Italiens extremhöger som de senaste åren kopierat mycket av den utomparlamentariska vänsterns sätt att arbeta, med bland annat husockupationer och socialt arbete som nya metoder för att locka till sig anhängare och sympatisörer.

Organisationen har även starka band till Nationella Alliansen som satt med i dåvarande premiärministern Silvio Berlusconis tidigare regeringskoalition.

– Casa Pound grundades ju av fascistiska husockupanter 2003. De tillhör vad man kan beskriva som den tredje positionen inom taliensk nyfascism, med stort fokus på så kallad social fascism, säger Mathias Wåg till Arbetaren Zenit.

Bakom organisationens gatuaktivister finns dock enligt Mathias Wåg en grupp ideologer från 1970-talets militanta fasciströrelse.

Exempel på aktiviteter som bedrivs inom Casa Pound är att ge italienska ungdomar tillträde till replokaler, hjälpa fattiga italienska familjer med mat och husrum samt ockupationer av olika byggnader för att använda dem som sociala centra.

Casa Pound har länge haft möjligheten att arbeta relativt ostört då de haft ekonomiskt stöd av högt uppsatta högerpolitiker i landet samtidigt som de även rent politiskt varit nära knutna till Berlusconis tidigare regering samt till Roms borgmästare.

– Det är ungefär som att svenska Nordisk ungdom skulle få stöd av Moderaterna, säger Mathias Wåg.

Just Nordisk ungdom är också den organisation i Sverige som haft närmast samarbete med Casa Pound. Så sent som i våras bjöd de svenska högerradikalerna in representanter för organisationen till Sverige för att föreläsa kring sitt sociala arbete och de har själva även besökt de italienska fascisterna vid åtminstone ett par tillfällen, enligt Mathias Wåg.

I Finland har den högerextrema organisationen Finska motståndsrörelsen fått mycket uppmärksamhet efter de italienska terrordåden. Den finska säkerhetspolisen kontaktade genast italienska myndigheter sedan det kommit fram att Casa Pound varit i Finland och föreläst.

– Man kan tydligt se hur Casa Pound arbetar medialt. De satsar på visuella aktioner som till exempel att hänga upp skyltdockor med budskap runt halsen i flera städer och försöker att föra något slags kulturkamp, säger Mathias Wåg.

Enligt honom har dock organisationen försvagats sedan 2008 då de deltog i flera landsomfattande studentprotester mot nedskärningar i utbildningssystemet.

På grund av deras nära kontakter med den då sittande regeringen tappade de stort i trovärdighet.

– Framöver kommer de nog att möta på ännu större protester. Bara sedan morden förra veckan har ju flera stora antifascistiska demonstrationer hållits i Italien. Dessutom ser vi nu tydligt hur antifascismen blivit en viktig del i de nu pågående protesterna mot nedskärningarna i samband med den ekonomiska krisen, säger Mathias Wåg.

Först kom boken Den ofrivillige monarken och uppgifter om så kallade ”kaffeflickor”, svartklubbar och umgänge med kriminella. En kvinna gick ut i pressen och bekräftade att hon varit kungens älskarinna. Sedan gav vår statschef en av världens värsta diktatorer – kung Abdullah av Saudiarabien – en scoutmedalj för dennes ”insatser för demokratin”. Senare försökte kungens vän köpa dementier av ökända kriminella och säger på en bandinspelning som gjorts offentlig att han höll kungen uppdaterad om vad han gjorde.

Det har inte varit något lätt år för det svenska kungahuset. Det senaste årets turer har gjort att förtroendet för statschefen rasat bland svenska folket. I en mätning bland allmänheten i november hade kungahuset förtroende hos 35 procent, mot 50 procent i fjol.

– Tidigare har han varit fredad oavsett vad han har hittat på. Men det har börjat förändras. Förut har man sagt att det handlar om hans privatliv – men man kan begå brott i det privata, säger Hillevi Larsson (S), vice ordförande i Riksdagens republikanska sällskap.

Kungen kan i dag varken åtalas eller förhöras om brott.

– Om man drar det till sin spets, föreställ dig att kungen blir galen och slänger ned Silvia från en balkong och hon dör. Ingen skulle kunna göra något, han skulle inte ens kunna förhöras. Det finns bara en sak han kan göra som gör att han kan avsättas och det är om han byter religion, säger Hillevi Larsson.

Och det finns många exempel på när han brutit mot lagen, menar hon.

– När han och hans son körde i kapp på landsvägen släpptes de båda när andra skulle ha åtalats och blivit av med körkortet. När han körde in i bilen framför på ett övergångsställe gjorde polisen ett alkotest på föraren han kört in i, på offret, medan kungen avlägsnades från platsen. Det blir en så absurd situation, säger Hillevi Larsson.

Granskningen under det senaste året har han bjudit in till genom sitt beteende, menar hon.

– Det har varit en hel del incidenter. Det är bara tur att det inte varit något allvarligare.

Att kungen saknar makt håller hon inte med om.

– I praktiken har han stor makt, utan att vara vald. När han uttalar sig i medierna får det stort genomslag.

– Han gynnar företag han själv har investerat i på representationsresor och tar emot EU-bidrag för att driva jordbruk, trots att han inte får bedriva näringsverksamhet och har apanage. Han använder personer anställda inom hovet för skatteplanering. Men han får inte åtalas. Det blir ett moment 22. Han får inte bedriva näringsverksamhet eller säga vad han vill, men har åtalsimmunitet och gör det hela tiden.

Hillevi Larsson tycker också att det är problematiskt att kungen är vår främsta representant i världen.

– Vi tycker att vi är bra på demokrati och mänskliga rättigheter i Sverige, men så skickar vi ut kungen som representant – en kvarleva från ett medeltida system. Han har ju inte ens själv religionsfrihet.

Enligt en undersökning som Svenska Dagbladet gjorde är förtroendet större för kungen inom riksdagen än bland svenska folket i stort. I undersökningen svarade 58 procent av 281 riksdagsledamöter att de har mycket eller ganska stort förtroende för kungahusets sätt att sköta sitt arbete.

Störst är förtroendet bland borgerliga partier och speciellt hos Sverigedemokraterna.

En av dem som tycker att kungen även i fortsättningen ska ha åtalsimmunitet är Per Bill (M), vice ordförande i riksdagens konstitutionsutskott.

– Det är en klok ordning. Annars kan vem som helst väcka åtal och statschefen skulle kunna bli indragen i alla möjliga processer.

Han menar att systemet växt fram under århundraden för att det fungerar.

– När riksdagens utredningstjänst tittade på det här kom man fram till att nästan alla statschefer har immunitet, vare sig man har en president eller en monark. Undantaget är USA.

Men när en presidents mandatperiod tar slut lyfts immuniteten, medan kungen har åtalsimmunitet hela livet?

– Ja det är det som är skillnaden, säger Per Bill.

I dagsläget kan konstitutionsutskottet väcka åtal mot statsråden, inklusive statsministern, men inte mot kungen.

Riksdagens republikanska sällskap motionerar om reformer som insyn i hur apanaget används, att hovet ska kunna granskas av en granskningsinstans och att kungafamiljen ska kunna tillhöra vilken religion de vill – och att statschefen ska kunna åtalas.

Republikaner finns i alla partier, men Vänsterpartiet är i dag det enda parti som aktivt driver frågan.

Lena Olsson (V) lämnade nyligen en interpellation till justitieminister Beatrice Ask angående kungens åtalsimmunitet. Där skriver hon att kungens åtalsimmunitet ”står i dålig samklang med de grundläggande principer om demokrati och jämlikhet som vårt statsskick bygger på”.

Frågan kommer att debatteras i riksdagen den 24 januari.