Från hämnare till tortyroffer

I FÖRRA MÅNADEN fick jag sparken från mitt verkstadsjobb. Inte för att jag är en dålig yrkesman eller har misskött mig, utan för att jag har ådragit mig en arbetsskada. Ledningen meddelade mig att anledningen till att min försörjning, trygghet och identitet raderas är det inte går att utesluta att jag kanske blir sjuk igen, någon gång i framtiden.

Nu är jag frisk och har en månad kvar att jobba. Jag vill egentligen sluta omedelbart, men jag behöver få ihop nog med pengar för att klara arbetslösheten och de skulder jag har från min sjukskrivning. Att gå kvar på ett jobb man fått sparken från är rätt likt att bo ihop med en partner som gjort slut. Det tär på psyket och varje dag är en kamp för att inte känna sig värdelös.

Jag är arg. Min vrede är den där hopplösa, självförtärande ilskan man bara får av vanmakt och förnedring. Någon har brukat ekonomiskt våld mot mig och alla mina arbetarklassgener vill slå tillbaka. Men det går så klart inte, jag är ekonomiskt maktlös och systemet står på mina förövares sida. Jag är en liten bricka i ett större spel som varken syns eller hörs i statistiken.

FÖR ATT STÅ UT laddar jag min stereo med dödsmetall och ser den ena splatterfilmen efter den andra. Försjunker i våldsamma fantasier om den lilles kamp mot stora mörka krafter. Samhällsföraktande filmer där orättvisor straffas brutalt med blodssprutande våldsdåd.

Majoriteten av filmerna jag ser kommer från 70- och 80-talen och det slår mig att den moderna splatterfilmen, som gjort en comeback efter tio års frånvaro, har förändrats markant. Dagens filmvåld är ganska tamt och oblodigt i jämförelse med den italienska och japanska splattervågen från sent 70- tal, men det som främst utmärker filmer som Saw, Hostel, Wolf’s Creek, Martyrs och Frontiers är andan av hopplöshet.

Nog för att undergångsvisionerna från förr, med bakgrund i 70-talets industrikris, var mörka, men det fanns ändå en form av kämpaglöd hos samtidens huvudpersoner. Ett hopp om att kunna sätta sig upp mot övermakten.

MODERNA exploateringsfilmers dramaturgi skapas genom identifikationen med huvudpersonernas maktlöshet, vilken är synbar från första filmrutan till den sista, där varje val endast leder till ytterligare smärta och förnedring. Borta är idén om att åskådaren kan identifiera sig med förövaren som mördar rika tonåringar, eller känna släktskap med den skadade hjältinnan som kämpar mot övermakten i form av det monstruösa. Det enda som kvarstår är rollen som hjälplöst tortyroffer.

Kultur är en måttstock på hur samhällskroppen mår och enligt modern splatterfilm är individen redan förintad. Krafterna är för starka och varje rationellt val är redan förutbestämt för att leda oss nedåt mot ytterligare hjälplöshet och desperation.