Inte så konstigt – egentligen

Det är inte med låga ambitioner man har gått in i arbetet med den här boken, precis som undertiteln lovar så fångar man in nästintill vartenda steg i konsthistorien. Med lättbegripliga genomgångar utan allt för mycket facktermer och med pedagogiska nedbrytningar av de stora konstverken från varje del ges en tydlig bild av utvecklingen.

Författarnas intention är högst påtaglig, detta är ett verk som ska inspirera till att öka konstintresset och konstvetande, så att folk kan besöka museer runt om i världen, eftersom att ”Det är originalverken man ska se och man ska se dem med egna ögon”.

Det är slående vilken världsfrånvänd bild Farthing med flera har, även om museibesöken slår idrottsditon rent statiskt sett till besökare så är jag mycket tveksam till att på fullt allvar skriva en sådan här bok med intentionen att folk ska åka omkring över hela världen och se på konst. Dels ur ett ekonomiskt perspektiv, men även ur ett rent kulturellt perspektiv. För vissa är den här boken det närmaste de kommer konst och att då redan i inledningen slå fast att konst måste betraktas på plats för att ”räknas” tycker jag är rent ut sagt problematiskt.

Generellt sett saknas ett problematiserande, det finns historiska förklaringar till varför det är så få konstnärinnor inom konsthistorien innan 1900-talet men detta nämns inte över huvud taget. Man är duktig på att redogöra för andra konstyttringar än de västerländska men även här saknar jag ett politiskt raster. Det skulle ha varit intressant med en bok om konsthistoria som vågade visa hur politik har påverkat konsten, och framförallt konsthistorien. Till exempel så problematiseras inte kolonialiseringen i någon vidare utsträckning, och inte heller nämns den feministiska konstvåg som uppstod i mitten av 1900-talet. Dessvärre verkar det vara så att när vita medelåldersmän skriver historien är det de vita medelåldersmännens historia de skriver.

När man gapar efter mycket mister man ofta hela stycket är ett talesätt som verkligen stämmer in på den här boken. Resultatet blir en tandlös repa av historik som inte vågar gå på djupet. Dessvärre är den även för populistisk för att fungera som kurslitteratur. För den som vill ha en övergripande bild av konsthistorien kan man gott och väl läsa den här boken. För den som är intresserad av vad konst är rekommenderas den inte. Vad som är konst och vad som är konsthistoria kan vara två olika saker, vilket man verkligen tycker att konstvetare som Stephen Farthing borde vara medvetna om.

kulturen@arbetarenzenit.se