Karin Inde jobbar för jämställdheten

Enligt Karin Inde är delar av den svenska musikindustrin tillbaka på 1800-talet. Eller åtminstone villkoren för musikerna. Gagerna sjunker, allt medan det fortfarande är männen som håller i instrumenten och kvinnorna som sjunger. Arbetaren Zenit mötte upp Karin Inde för att prata om senaste skivan och hur det är att arbeta fackligt i en individualistisk värld där få känner till sina rättigheter.

– Jag gick faktiskt med i Musikerförbundet av rent egoistiska skäl.

Hon skruvar lite på sig och skrattar.

Berättar att det var något om en företagsförsäkring som var billig genom facket och hur hon skrev upp sig på tolv månader. Nu är hon förtroendevald i Stockholmsavdelningen och lägger mycket av tiden på jämställdhetsarbete i en tuff bransch.

Vi sitter i ett fik på Sveriges television med varsin kaffe. Karin Inde väntar på barnen som just den här dagen är uttagna till ett teveprogram i Bolibompa.

Och även där, i den miljön, finns en av anledningarna till att hon fortsatte sitt engagemang inom Musikerförbundet.

– Till och med mina barn såg ju förvånade ut när de kom hit. Bandet som spelade under produktionen bestod ju bara av killar, alla utom hon som sjöng. De frågade naturligtvis varför inga tjejer håller i instrumenten.

Karin är involverad i jämställdhetsarbetet inom förbundet och försöker påverka i en värld där få känner till sina rättigheter. Dessutom en värld under snabb, långt ifrån förutsägbar, förändring.

Det har hänt mycket inom musikindustrin de senaste åren. Skivor säljer inte som förr, nedladdningen har hållit på ett bra tag medan stora delar av branschen fortfarande kliar sig ängsligt i huvudet och inte riktigt tycks vilja hänga med. Eller förstå vad som händer.

– Det där tror jag visserligen är en sak som kommer att försvinna. Det gäller bara att hitta andra vägar och ett system som gör att människor har möjlighet att betala. Spotify är på rätt väg, de gör det lagligt, men måste samtidigt göra sig fria från de stora bolagen och sluta runda artisterna.

Men vi tar det från början. Först och främst är Karin Inde musiker. I början av oktober släppte hon sitt fjärde album, Monsters. Ett samarbete med en barndomsvän, den betydligt kändare Martin Hederos. Inspelat i barndomens Värmland.

– Det kändes rätt overkligt där i höstas. När Martin och jag testade våra låtidéer vid pianot var det nästan 20 år sedan sist. Men på något sjukt sätt var det som att fortsätta från där vi slutade i den där gillestugan i slutet av 1980-talet.

I pressreleasen till Monsters står det att Karin Inde slutat säga ja. Skivan handlar om konsten att vara tillräckligt elak, så att man blir snäll i slutänden.

– Martin berättade att då för 20 år sedan brukade de skämta om mina ständiga ja-sägningar. Att man antagligen kunde be mig om precis vad som helst och få ett ja-a till svar. Och det gäller faktiskt inte längre.

Hur hörs det på skivan tycker du?

– Hela titelspåret, ”Monsters”, handlar ju om det där. Hur snäll kan man vara och fortfarande vara snäll mot sig själv? Det krävs faktiskt att man är lite dum ibland också, haha.

Utveckla.

– Det är väl det att man faktiskt måste lyssna inåt. Och jag är naturligtvis inte ensam om den tanken. Jag insåg nog det väldigt sent. Det blev som en slags ångest att jag ville vara alla till lags hela tiden.

Du fick fin kritik för skivan. Vad tycker du själv?

– Det har varit väldigt roligt att läsa faktiskt, det är ju alltid kul att se vad recensenter placerar mig i för fack. Själv brukar jag säga att jag gör popmusik. Du vet, pophitsböckerna var min skola när jag var liten. Men många hävdar att jag sysslar med jazz.

Många musiker verkar tycka att det där är jobbigt. Att just bli placerad i fack och sorterad efter genre.

– Ja, jag förstår det. Men nu är det väl lite så som människan fungerar. Jag tror att hjärnan funkar så att man måste ha fack att stoppa saker i hela tiden. Jag blir inte provocerad av genrer. Däremot uppstår det ju hela tiden nya, och det är viktigt att vara öppen för det.

Vad lyssnar du själv på?

– Det är väldigt, väldigt blandat. Men om man kollar min senaste spotifylista så är det typ Göteborgspopkillar. Håkan Hellström, Timo Räisänen, Moto Boy och sånt. Och Ane Brun så klart, hennes senaste skiva är nog världens bästa tror jag. Dolly Parton är också en stor hjälte.

Apropå fack och genrer. Du började som jazzsångerska och är från Värmland. Det är svårt att inte dra paralleller till Monica Zetterlund.

– Henne har jag naturligtvis lyssnat väldigt mycket på när jag pluggade musik. Jag tror faktiskt att jag haft fyra exemplar av ”Waltz for Debby”. Jag har spelat sönder den gång på gång, haha.

Berätta mer om ditt fackliga engagemang.

– Det var ju det där med försäkringen jag behövde för min enskilda firma. Sedan upptäckte jag så mycket mer som var bra med att vara med i facket. Att vi är starkare ju fler vi är och att det liksom bara stod en hundraårig kropp där med kanaler både upp och ned i musikindustrin. Det var en rätt svindlande känsla faktiskt. Att det verkligen var något vi måste använda oss av.

Du är förtroendevald i Stockholmsregionen och arbetar med jämställdhetsfrågor i förbundet. En dum fråga kanske, men på vilket vis upplever du musikbranschen som ojämställd?

– Det är ju betydligt fler män än kvinnor som bestämmer i den här branschen. Så det finns mycket att göra rent kvantitativt. Men också i det rent kvalitativa arbetet med jämställdhet i musiken. Att det fortfarande är så jädra ovanligt att se det här jag pratade om. Tjejer som håller i instrumenten i deras produktioner (Karin pekar in mot SVT:s korridorer där vi sitter).

Vad upplever du att musiker i dag har för relation till facket? Känner de till sina rättigheter?

– Det finns ju ett väldigt individualistiskt förhållningssätt. Det är inte som inom teatervärlden till exempel, där man har det här med större grupper som arbetar ihop under en längre tid. Inom musiken är det mer ett gigg här och ett gigg där, man hoppar runt mellan band och produktioner. Men jag tycker ändå att det märks en trend av att vi börjar samla oss mer och agera tillsammans.

Det här med rättigheterna då. Hur väl känner musikerna till det?

– Svaret är egentligen att många inte gör det. Och där har vi i Musikerförbundet mycket kvar att göra, att bli bättre på att kommunicera ut vilka avtal som faktiskt finns. Jag menar, det finns ju trots allt kollektivavtal på krogar och där finns ju allt det där med hur mycket gage som ska betalas för en spelning och så vidare.

Vilken är den viktigaste frågan anser du?

– Det är nog faktiskt just gagerna. Trenden är ju att det går nedåt tyvärr. Jag hade alltså mer i gage när jag som 15-åring sjöng på jazzklubbar runtom i Värmland än vad jag har nu. Det är väldigt vanligt med så kallade på-dörren-dealar eller att man låter hatten gå runt bland publiken för att få in pengar.

Det låter ju nästan som 1800-talet.

– Ja, det känns så ibland. Snart är det väl skottpengar på oss… Men det är väl så, att det är svårare att få betalt för musik i dag än tidigare.

Det låter otroligt komplicerat och rörigt, svenskt musikliv 2011.

– Det är det också, jag var på något mingel för ett tag sedan och pratade med en kollega om att det borde komma någon som typ Arga snickaren och skälla ut hela musikindustrin så att vi kunde bygga upp allt från början igen.

För att återgå till din egen musik. Du pratade tidigare om att du slutat vara en ja-sägare. Vad har du för mål med din musik?

– Alltså kärnan i min relation till musiken är ju att det är lek. Och det tänker jag försvara med näbbar och klor. En allvarlig lek i och för sig. Men annars, när det gäller texter och så vill jag väl precis som med all annan konst försöka ge min egen bild av verkligheten.

Tiden rinner ut. Barnen är snart klara i Bolibompastudion och bandet med de manliga musikerna spelar sina sista toner.

Karin berättar att hon försöker att inte lägga sig för mycket i barnens eget musikintresse. Bara uppmuntra. Efter höstens skivsläpp är hon redan igång med nya planer. Drömmen 2012 är en barn- och ungdomsproduktion i rockklubbsmiljö där texterna är skrivna av barnen själva och musikerna spelar. Förhoppningsvis, säger hon, blir det verklighet lagom till nästa höst.

Innan dess väntar ytterligare fackligt arbete för ett mer jämställt musikliv, och den fortsatta kampen för sjysta villkor.

Johan Apel Röstlund (text) & Jan-Åke eriksson (foto)

kulturen@arbetarenzenit.se