Kultur, pengar och klass

Det är löneförhandlingar igen.

När vi inser att löneförhöjningen inte ens täcker inflationen, att vi går back på våra jobb, blir stämningen hätsk. Förmannen vågar inte längre visa sig på golvet.

Någon pratar om revolution och att halshugga chefen. En annan manar till lugn och föreslår att vi i stället arkebuserar ledningen. Det är mer demokratiskt.

Det är inte bara skräcken för att inte kunna dra hem pengar till familjen som talar, utan vår stolthet som arbetare. Vi kommer från generationer av utnyttjade

trälar och ingen av oss tror längre på ryggdunk eller fagra ord.

Ord är billiga, pengar räknas. Vi vet att det svider i våra herrars plånböcker.

Vi är väl medvetna om att vi är grundlurade, att våra arbetsskador, ansträngningar och förlust av tid inte står i proportion till den ekonomiska ersättningen. Löneförhöjningen är mer än lite extra pengar – det är en symbol för vårt värde.

Jag fick inget stöd när jag började skriva. Varför ska du hålla på med sådan skit, skaffa dig ett riktigt jobb i stället.

Mamma vred sina händer och tyckte att jag kastade bort mitt liv. Föraktet för det abstrakta och oron för att jag inte skulle kunna försörja mig manade fram hån och oro från min omgivning. Sluta göra dig till. Någon Stephen King blir du aldrig.

För att värja mig mot omgivningens tryck och mina egna tvivel så fantiserar jag, mot bättre vetande, om att jag kanske i framtiden åtminstone ska lyckas hanka mig fram på skrivandet. Bevisa för mig själv att jag, såväl som överklassen, har rätt att uttrycka mig och ta plats.

Tyvärr belönas kulturarbetare inte med pengar, utan ord. Hittills har jag fått bra mottagande och fina recensioner, men ur min arbetarhjärnas perspektiv är författandet en ren förlustaffär.

Den kreativa processen är jobbigare och plågsammare än slitet i verkstaden och de upprivande dusterna med förlaget är så pass påfrestande att det kräver all min envishet att inte strunta i utgivning och bara skriva för mig själv.

Mitt fortsatta skrivande kräver en mental krumbukt, där jag lurar mitt inre belöningssystem att bra recensioner och ryggdunk räcker för att jag inte ska känna mig lurad och onyttig. Vilket går stick i stäv med min arbetarsjäl som vill ha mat på bordet, en öl i näven och ett riktigt jobb.

 

Jag lever mellan två världar. I den ena är det fult att förhäva sig och inte ha ett ”riktigt arbete”, i den andra ska man tro på sin förmåga och inte tala om så världsliga saker som pengar. Arbetet ska vara sin egen belöning.

Klassmedveten som jag är ställer jag mig ofta frågan om varför så få från underprivilegierade bakgrunder skaffar sig högre utbildning eller jobbar med kultur. Att bryta mot allt man lärt sig är inte en fight man alltid kan eller vill vinna.

 

 

CJ Håkansson, skräckförfattare

debatt@arbetarenzenit.se