Det var sommarens sista dagar på nöjesfältet. I stekoset, där vid pariserhjulets fot, lyfte svenssons upp sina barn på langoshyttans tak för bättre sikt. I myllret av den svettigt slutsålda och sardinpackade Carolakonserten, där armbågade sig världen sockerstint förbi.
Stressade småbarnsfäder frågade med illa dold förtvivlan i blicken efter öl, småbarnen grät, åttaåringarna tjatade, tweensen spydde, tonåringarna glömde en stund att de inte längre var just kids. Allt i stereo, kalabalik i alla tonarter.
Tills spökena gled förbi, morbida och vackra… då blev det tyst. Det tog stegs åt sidan, pojkar som skruvat på sig i korvkön stod stilla, tjejer som skjutit mitt i prick vid luftgevären sänkte pipan… där kom de. Utsmyckade, blodiga, hålögda, svartmejkade… och så onaturligt glamorösa. Och vem ledde ofta truppen? Jo, Aleksa Lundberg.
Det var då. Mejken är borta, leendet och det teatrala kvar. Kalla det yrkesskada, eller charm. När spökena fick nej tack adjö av ledningen och byttes ut mot en sydamerikansk varietétrupp året efter flyttade huvudstadsinfödingen till Göteborg, för att gå på Scenskolan. En öppenhet hon länge hoppats undvika blev där så småningom del av utbildningen.
Vid slutet av den treåriga kursen stod hon med pjäsen Infestus i sina händer. En monolog är det inte riktigt, men en one-woman-show om och av det lundbergska alter egot Martin. Runt omkring honom alla, från fadern och dennes vädjan-till-skäll att gossen ska ta av sig mammas klänning, till genuspoliserna i skepnad av gråhåriga dagisfröknar, från nynazister till ragg.
Hon har stått på scen med Infestus över hela landet nu, trots farhågan att hon skulle förlora jobb så var resan – den innan Spökhuset och Scenskolan – en resa hon ville dela med sig av.
Ett par veckor sedan befolkades Stockholmsförorten Kärrtorp med ett par fler poliser än vanligt. Varför? Jo, Valerie Solanas SCUM-manifest såklart, som med sin anti-man-agenda provocerade till den grad att producent och skådis på Turteatern fick motta dödshot. Men den mordiska monologen var käck och lättsam jämfört med epilogen. I foajén efteråt bjöds besökarna på pjäs nummer två:
Lundberg träder in, blir ”Martin”. På riktigt vägrar hon att berätta vad hon hette då, som grabb (”Jag vill inte ge intryck av att jag var en person då och en annan nu”, förklarar hon vid annat tillfälle).
Martin är liten, blir stor, blir tjej. Blir kvinna.
Lundberg glider mellan könsroller – står bredbent som en vargjägare och snusktjattrar. Rösten mörk, talet grovt. Han smälter bort.
Hon faller på plats. ”Man lär sig att aldrig ifrågasätta heteronormen”, säger kvinnan på scen. Lundbergs rollfigur fäller in hakan, putar, tittar under lugg. Fötterna vrids inåt. Rösten stiger.
De två rollfigurerna spelar dialogpingpong. Tills Lundberg, i kvinnoskepnad, befinner sig på alla fyra, sedan på rygg som en omkullvält sköldpadda, och ljuden blandar våld och porrfilmsstön. Jo, det är teater, men en sådan brutal skärskådning av könsrollernas sexuella teater i verkliga livet att iakttagarna, som minuterna innan skrattat, sitter förstenade, stirriga i blicken som om de själva känner spermasmaken i munnen.
Knäpptysta. Men ingen stiger åt sidan denna gång. Är de trollbundna eller äcklade? Kanske bägge.
Pjäsens födelse är en enklare historia än den som den berättar. Lundberg fick hemläxa. Temat för scenskoleelevernas eget arbete var ”kön och könsroller”.
– Jag tänkte att ”nu finns tillfället att på scen berätta min egen historia”. Och så gjorde jag det. Föreställningen har varit mycket viktig för mig eftersom jag vet att det finns ett behov i samhället av att prata om de här frågorna. Nu ser jag dock framåt mot nya projekt. Jag längtar efter att på nytt få gestalta andra människors livsöden.
På väggen i Turteaterns entré lyser neonljuset rosa. På Radioteatern var glödlampornas sken gult, på Dramaten var strålkastarna obarmhärtigt gröntonade.
Det var tidigare i år hon intog den scenen som psykoanalytikern i teateradaptionen av Ingemar Bergmans Vargtimmen. Det går bra för grönalundspöket, vars mamma skrev in henne på teaterskola redan som fyraåring (hon drömde också kort om att bli polis).
Att stå på Dramaten så snabbt efter att du studerat färdigt, var det något du föreställt dig?
– Nej, absolut inte! När jag fick rollen på Dramaten var jag nästan paff över att det flöt på så fint för mig. Jag trodde att ett sådant karriärskliv skulle dröja många, många år till. Dock är jag frilansare så en säsong är jag på Dramaten och nästa är jag på en frigruppscen. Så det pendlar friskt. Härnäst ska jag åter spela i Macbeth som gästspelar på Teater Pero i Stockholm.
Och därefter, har du några drömroller?
– Jag längtar efter Strindberg. Jag har spelat mycket av honom, exempelvis Baronessan i hans lite mindre kända pjäs Första varningen och Adèle i hans underbara Leka med elden. Adèle var faktiskt väldigt rolig att spela, så henne skulle jag gärna göra igen och denna gång kanske lite rivigare.
– Jag längtar efter kammarspel och kostymdrama! Det var ett tag sedan nu märker jag.
– Och Blanche i Tenessee Williams Linje Lusta… man både förstår henne och vill hjälpa henne på en och samma gång. Hon är ju så otroligt påverkad av vad som hänt henne bakåt i livet och beskrivs av andra som ”nervklen”. Sätter man sig samtidigt in i hur situationen för kvinnan var för bara 50-60 år sedan så blir det ytterligare ett lager som jag vill gå in och nysta i.
Du måste ha tänkt mer på människan, hennes natur och hennes kultur, än de flesta andra människor i världen efter att ha bytt kön. Hjälpte din personliga resa dig i att spela en psykoanalytiker?
– Det där tror jag är en myt. Det finns människor som bytt kön och inte är ett dugg intresserade av människan som djur eller psykologisk varelse. Jag som person och skådespelare är dock mycket intresserad av människor och kan väl ibland tendera att bli något av en grubblare.
– Vi skådespelare analyserar ständigt och vrider ut och in på saker och ting. De flesta repetitionsperioder går snarare ut på att diskutera runt rollkaraktärerna och vad som händer inom dem än att kasta sig ut och se vad som händer. Något som både är bra och dåligt på samma gång. Vi svenska skådespelare borde lära oss att prata mindre och utforska mer. Så analysen ligger mig nära till hands, kan man säga.
Borde du, bara för att yrket gör dig till offentlig person, behöva bära ansvaret att kavla upp ärmarna och undervisa, eftersom folk är så nyfikna när det gäller könsbyten?
– Från och med nu så tystnar jag kring transfrågan för en tid. Först och främst är jag skådespelare och det är vad jag gestaltar som är intressant, inte jag som privatperson. Härnäst kommer ni att kunna se mig som höggravid präst i 60-talstappning! Det pratar jag gärna mer om i nästa intervju.
Aleksa Lundberg är 30 år, singel och född och uppvuxen i Stockholm. Hon är utbildad vid Teaterhögskolan i Göteborg, men har sin “fasta bas” i huvudstaden.
Tidigare erfarenheter är bland annat Rigoletto/ Djurisk åtrå på Uppsala stadsteater, Infestus på Teater Halland, Ouch på Regionteatern Blekinge/Kronoberg, Mirandas saga på Teater i Haga, Vargtimmen på Dramaten, Mac Beth på Teater Quilt med mera.
Aktuell med Mac Beth som gästspelar på Teater Pero 3-5/2 2012. (Sveavägen 114, Stockholm)
FLER ARTIKLAR FRÅN KATEGORIN INTERVJUN
Längtar efter att få gestalta andras livsöden”Självklart är vi trötta, men vi är tvungna att fortsätta”
”Vi kan stänga ned städer, vi kan stoppa kapitalackumulationen”
”Arbetsgivarna flyttar fram sina positioner”
”Du måste vara starkare för att stå upp mot dem utan vapen”