Mer förnuft än högmod

I sin nya textsamling har Lena Andersson samlat sina texter om religion och ateismens roll i samhället, för arbetaren Zenit reder hon ut sitt resonemang och berättar hur hon redan som liten var tveksam till illusioner.

Av Emil Åkerö

Lena Andersson är en skribent med en förmåga att reta upp genom att skriva om känsliga ämnen, av vissa kan hon uppfattas som cynisk, en beskrivning hon inte alls håller med om.

– Näe, jag skulle säga krass. Vad gäller samhällslivet, inte vad gäller vänskap, kärlek eller övriga privatlivet.

Redan under sin uppväxt var Lena Andersson upptagen av det sanna och ärliga, bland annat ogillade hon trollkonster och illusionsmakerier där man medvetet lurar sin publik. Istället tycker hon att man borde förklara hemligheten bakom tricket när man utför det, så att man lär sig något.

Detta tar hon upp i förordet till sin nya bok Förnuft och högmod, en samlingsvolym med hennes olika texter från bland annat Dagens Nyheter, som kommit ut i dagarna. Det som främst undersöks i texterna är religiös tro, och hur den påverkar vår kultur. Religion i sig måste dock inte farlig, säger hon:

– Det beror på hur den används, som med allting annat. Men ledarkult, dogmer och idéer om Guds ofelbarhet är förstås inte bra för intellektet och det fria tänkandet.

 

Det som är farligt enligt Lena Andersson är det att Gud aldrig får prövas utan att allt ska tolkas till hans favör. Troende blir fastlåsta i dogmer där rädslan för vad som händer om man till exempel inte är en god kristen kväser den intellektuella förmågan genom att man inte får pröva olika tankesätt eller ifrågasätta, säger hon.

 

Något som Lena Andersson återkommer till i sina texter är bristen på intellektuell hederlighet, att kunna testa och ifrågasätta olika tankesätt, i debatten kring religion. Enligt Lena har vi sett en attitydförändring i samhället där uttalade ateister blir ifrågasatta istället för tvärtom.

– Man ska hellre sväva lite på målet. Om man kommit fram till den kunskapsteoretiska hållningen som ateism är, det är alltså inte en lära eller en ideologi utan ett kunskapsteoretiskt ställningstagande, så anses man vara suspekt och inte ha respekt för andras tro. Retoriken var inte sådan förut. I generella termer kan man säga att den milt kristna hållningen har tagit ateismens plats som det förväntade valet.

På samma sätt finns det en missriktad välmening med att inte diskutera islam som ideologi, anser Lena Andersson. Istället präglas debatten av en postkolonialistisk tankefigur där det bara går att kritisera den egna kulturen och det inte går att ställa olika kulturer och dess tankemönster mot varandra, detta anser hon leda till att man låser människor till deras ursprung och inte låter människan utvecklas och lösgöra sig från det sammanhang hon fötts in i. Det leder dessutom till en ibland överdriven respekt för olika minoriteter:

– Det är välmening, det är jag övertygad om. Kortsiktigt kan det kanske vara bra ibland, men inte långsiktigt. Man förminskar människor till att inte kunna kritisera annat än sina egna system och vi lär oss att se på varandra som främlingar. Ingen skulle ju på 1970-talet ha sagt ”Ni får inte kritisera kommunismen för då blir jag ledsen och ni är fobiker”.

Det intellektuella arbetet är ständigt återkommande i hennes resonemang, och enligt henne är vi inte så upplysta som vi vill tro, när religionen har återkommit som politisk idé och debatten präglas av sannings- och kulturrelativism. Det viktiga för Lena är strävan efter en intellektuellt hederlig hållning och ett kritiskt tänkande. Att idéer prövas oavbrutet och prestigelöst, att man gör rimlighetsbedömningar av trons utsagor. Lena Andersson påminner om att upplysningsidealen också handlar om frihet, jämlikhet och solidaritet och för henne är klasssamhället ett faktum:

– Det är uppenbart att människor inte har samma förutsättningar hemifrån. Och att det inte är materiellt så mycket som bildningsmässigt.

 

Klass handlar enligt Lena Andersson om en förmåga att förstå sin tillvaro, vad man har för möjligheter och position till resten av samhället. Klass sitter i själen, i känslan av vad som är möjligt att uppnå för mig och vad som inte är det, vad som bara är för andra. Hur man ser på sig själv i förhållande till omvärlden vad gäller utbildning, karriärmöjligheter och samhällsuppgifter.

Och var står du politiskt?

– Jag är socialdemokrat med en värdeliberal hållning. Socialdemokratin är en värdig kompromiss mellan liberalism och socialism. Jag tycker det är problem att liberalism alltid sammankopplas med marknadsliberalism. Därför talar jag gärna om värdeliberalism, som kan förena vänstern och liberalismen.

Som skribent är hon dock noga med att diskutera strukturer i samhället och skulle gärna se en större medvetenhet och respekt för dem som inte följer majoritetens normer.

– Jag propagerar för att man ska göra medvetna livsval. På så sätt skapas utrymme för andra sätt att forma sitt liv än de gängse. Men det är också viktigt att man följer principen lev och låt leva, även inför dem som lever efter normen. Något kommer alltid att vara vanligast och något ovanligt. Traditioner och riter är för att ha något att hålla oss i. Det viktiga är att finns olika alternativ och att folk inte döms för sina val. Många gifter sig i kyrkan, man får hoppas att de trivs med det då, bara de inte ska ha alla att göra det. Men det många gör skapar å andra sidan normer som i praktiken gör det ofritt för andra, skapar fållor som alla förväntas gå i.

 

Enligt Lena Anderson är Gud en produkt av människans egen fantasi. Bibeln är sagor och myter påhittade av människor. Myterna är och har alltid varit ett sätt för människan att hantera och förstå sig själv, mänskligheten och tillvarons villkor. Bibeln betraktar hon som ett litterärt verk och Jesus som en fiktiv figur. Om han funnits eller inte är oväsentligt när hon bedömer hans handlingar och ord.

– Om vi håller oss till att det är myter om mänskligheten så är det som vilka sagor som helst, bra sagor dessutom. Problemet är att de tolkas som historiska fakta. ”Jesus sa så här, därför är det så”. Om man kopplar sagorna till sanning så är det är problematiskt.

 

Just Jesus har hon pratat om förut, 2005 tillägnade hon honom ett helt program av det populära Sommar i P1 och reaktionerna dröjde inte, framförallt inte när hon jämförde Jesus med en sektledare.

– Han beter sig och talar som en sektledare och precis som de flesta sektledare säger eller tror han att slutet är nära. ”Lyssna på mig, inte på nån annan, överge mor och far”. Jesus gör en hel del annat än att vara kärleksfull hela tiden. Han beter sig rätt otrevligt och maktfullkomligt, men han är intressant.

 

I ett flertal texter i Förnuft och högmod återkommer hon till att kristna gärna vill plocka russinen ur kakan, en institution som enligt henne har en tendens till det är Svenska kyrkan, som enligt henne är teologiskt populistiskt genom att anpassa budskapet efter tidens svängningar för att inte verka konservativ och förstockad.

– De filosofiska sanningsanspråken hos svenska kyrkan blir svåra att ta på allvar. Om man ändrar på grundförutsättningarna hela tiden och tar bort allt som är obehagligt i texterna kanske man bör fundera på om man om inte ska bilda en ny förening i stället, en för mänskliga rättigheter, sagor, metaforer och övergångsriter. Men det kanske är just det de har gjort?

 

Emil Åkerö

kulturen@arbetarenzenit.se