När jag skriver det här befinner jag mig i Sydafrika. På bibblan i Stellenbosch läser jag på om managementmodellerna under apartheidregimen. Många svenskar känner till den rasistiska lagstiftning som förtryckte Sydafrikas svarta befolkning fram till 1994. Mindre kända är gruvbolagens managementmodeller som utformades för att hantera arbetskraften i exportindustrin. Apartheidregimens sociala ingenjörskonst, skapad för att kontrollera och splittra de svarta arbetarna, har många beröringspunkter med dagens globaliserade arbetsmarknad.
Arbetsorganiseringen i gruvorna i Witwatersrand och även de flesta av apartheidlagarna hade ett gemensamt syfte: att säkra tillgången till billig, flexibel och tjänstvillig arbetskraft till landets ekonomiska hjärta: gruvexporten. När guldgruvearbetarna började organisera sig hotades storföretagens profit. För att knäcka de växande svarta facken och tysta politiska protester infördes lagar som förvandlade alla svarta arbetare till migrantarbetare i sitt eget land, med resepass som endast tillät begränsad vistelse utanför avgränsade reservat (så kallade homelands, ”hemländer”). Därmed kunde gruvbolagen använda sig av arbetarnas utsatta migrantstatus för att motverka organisering. Genom att gruvarbetarnas familjer förbjöds lämna reservaten slapp man kostnader för familjeboenden, kliniker och så vidare i gruvsamhällena. Gruvbolagen inhyste arbetarna i isolerade säsongsboenden (compounds). När en strejk eller protest blossade upp kunde lägren lätt omringas av polis och militär som hotade med deportation till reservaten. För att forsla arbetare från hemländer till arbetsläger skapades speciella rekryteringsfirmor.
Det är en kuslig läsning, för apartheidmodellerna känns ju igen. I Don Neubes avhandling The effects of apartheid and capitalism on the development of black trade unions från 1985 beskrivs modellerna som historiskt specifika för en regim som kunde suga ut arbetarna utan hänsyn till mänskliga rättigheter. Men apartheidtidens management är ingenting annat än en inhemsk miniatyr av vad som 25 år efter Neubes avhandling pågår över hela den globaliserade arbetsmarknaden.
Fattiga länder kan sägas vara nya arbetskraftsreservat. Migrantarbetare med tillfälliga arbetsuppehållstillstånd knutna till specifika företag reser utan sina familjer för att jobba i rikare länder som därmed slipper kostnader för familjeboenden, sjukvård och så vidare. En migrantarbetare som förlorar jobbet förlorar också rätten att vistas i landet, vilket skapar utsatthet och motverkar organisering. För många arbetare jorden runt är även compoundmodellen en verklighet. Isolerade i byggbaracker, samlingssalar och på gårdar är migrantarbetarna avskiljda från varandra och från den övriga arbetsmarknaden. Ofta är arbetarkollektiven även splittrade av språk och etnicitet. Precis som gruvorna i Witwatersrand försågs med arbetskraft via rekryteringsfirmor förses företag i rika länder med en strid ström av underbetald och tjänstvillig arbetskraft från fattiga länder via tusentals bemanningsföretag.
Jag läser vidare i Neubes avhandling och blir lite lättare till mods. För trots de intrikata kontrollsystemen i gruvindustrin bildades starka fackföreningar för svarta som till slut lyckades upphäva det inhemska systemet med hemländer och compounds. Det gjordes genom facklig kamp, synliggörande av arbetsvillkoren och av ett massivt internationellt stöd för kampen mot apartheid.
Fackföreningar världen över kämpar nu med samma utmaningar som de svarta gruvarbetarna gjorde i Sydafrika. Inte minst gäller detta lantarbetarfacken, vars medlemmar drabbas hårt av både homeland- och compoundtaktiken. Det manuella säsongsarbetet outsourceas till bemanningsföretag som hyr in migrantarbetare till isolerade jordbruk.
I Sverige känner vi till exploateringen av sydostasiatiska bärplockare i Norrland och av östeuropeiska grönsaksskördare i Skåne, men samma problem finns i större skala i Tyskland, Spanien, Italien, USA, Chile, Argentina, Sydafrika, ja förmodligen över hela jorden. Det är en akut utmaning att hitta nya fackliga strategier anpassade till de nyliberala strukturerna.
I Sverige har vi vant oss vid mediernas bilder av protesterande bärplockare, men dessa våra nya statare är inte fackligt organiserade. Därmed framför de inte några långsiktiga krav som allmänheten kan stötta och solidaritetsarbetet kommer av sig, trots att nödropen stiger från den svenska landsbygden. I juli 2010 beskrev Anna-Lena Lodenius i P1 hur LO:s utsända stöter på patrull när det gäller migrantarbete. Samtidigt har antalet papperslösa migrantarbetare ökat kraftigt under 2011 enligt en rapport från Swedwatch. Swedwatch varnar för att situationen många gånger liknar ren människohandel, där plockarna själva får stå för alla rese- och uppehållskostnader men systematiskt blir lurade på lönen. Situationen är ofta brutal. Rapporten beskriver hur thailändska bärplockare har låst in sin chef i ett försök att få ut sina löner.
Under hösten har en arbetsgivare dömts i Hudiksvalls tingsrätt för att ha beslagtagit bulgariska bärplockares pass, misshandlat dem för att de skulle jobba snabbare och bestraffat ett rymningsförsök med att binda ett rep runt halsen på en 40-årig man och låtit honom springa bakom en bil. Omänskliga scener som gör organiseringen av bärplockarna till en av de viktigaste fackliga dagsfrågorna i Sverige. När det nya svenska lantarbetarproletariatet väl höjer sina röster är det hög tid för arbetarrörelsen och konsumenter att lyssna och återigen backa upp statarfrågan.
Genom min driftsektion i SAC och kampanjen Rättvis vinhandel gör jag just nu praktik på lantarbetarfacket Sikhula Sonke i Stellenbosch i Sydafrika. Här nere arbetar säsongsarbetarna med att producera de viner vi hittar på Systembolaget. Det är chockerande att med egna ögon se de arbetsvillkor som skildras i Human Rights Watchs larmrapport från i år. De flesta plockarna är inhyrda säsongsarbetare varav många migrantarbetare från Zimbabwe. Ibland respekteras minimilönen på motsvarande 1 255 kronor per månad, men inte alltid. Minimilönen räcker inte ens till det nödvändigaste som mat, skolavgifter, el och mediciner.
Säsongsarbetarna blir inhysta i arbetsbostäder som ofta är i uselt skick och kan sakna både vatten och toalett. På många gårdar saknas det skydd mot bekämpningsmedel, vilket medför en stor hälsorisk.
”Gårdsägarna gör stora vinster på exportvinerna, men de har glömt bort lantarbetarna som gör jobbet”, säger Sarah Claasen när jag träffar henne på ett fält med Sauvignon Blanc, en illa omtyckt druvsort eftersom de lokala plantorna är så låga att de sliter hårt på plockarnas ryggar. Sarah är ordförande för lantarbetarfacket Sikhula Sonke och jobbar på en vingård som levererar till Systembolaget. Hon berättar att det är svårt att organisera säsongsarbetarna. Eftersom säsongsarbetare vill bli inhyrda till arbete nästa år igen och eftersom migrantarbetare inte vill deporteras tillbaka till Zimbabwe är det få som vågar gå med i facket. Gårdarna ligger otillgängligt på privatägd mark och det är inte lätt att nå fram med information. Men genom ett flitigt flängande med minibussar, med uppseendeväckande aktioner och framför allt socialt arbete med kvinnligt ledarskap och mot alkoholrelaterat våld har Sikhula Sonke lyckats växa från noll till femtusen medlemmar på sju år. Man organiserar i dag cirka två tusen säsongsarbetare, vilket måste ses som en bedrift i branschen.
Situationen på vingårdarna i Sydafrika är inte unik. I juni i år hölls en konferens för lantarbetare i vinindustrin i Santiago de Chile. Sarah Claasen och andra representanter för Sikhula Sonke mötte där lantarbetare från Argentina och Chile och jämförde arbetsvillkor och utmaningar. Delegater från lantarbetarorganisationerna UST i Argentina och ANAMURI i Chile berättade också om problem med migrantarbete, inhyrning och isolering. I Argentina och Chile är den informella arbetsmarknaden större än i Sydafrika och förföljelsen av fackligt aktiva vanligare. Under konferensen visade chilenska lantarbetare upp anställningskontrakt där den anställda tvingats lova att aldrig resa några krav i kollektiva förhandlingar eller gå med i facket. Trots att det strider mot ILO-konventionerna om föreningsrätt svartlistas säsongsarbetare frekvent, vilket även framgår av forskaren Pamela Caros FN-rapport från i år.
När konferensen besökte en vingård i Casablanca fick jag tillfälle att prata med ägaren, som helt öppet förklarade hur han använde plockare från sex olika bemanningsföretag för att driva upp arbetstempot mellan de olika raderna av vinplantor. Bemanningsföretagens firmabilar hämtade arbetare i en fattig by i dalen och lät dem tävla med varandra på bergsluttningarna. Den som presterade bäst kunde bli fast anställd på gården.
Men en stor del av arbetskraften på vingårdarna hämtas inte i byarna utan importeras från Paraguay och Bolivia via utländska bemanningsföretag. Samma situation hittar vi på vingårdarna i Europa. När vår driftsektions representant Sara Olsson besökte spanska CGT:s kongress förra året berättade CGT att den fackliga organiseringen på vingårdarna helt kommit av sig eftersom en så stor del av säsongsarbetarna är migrantarbetare från Nordafrika. Från italienska och tyska källor har Rättvis vinhandel fått höra samma sak, fast i Tyskland rör det sig om migrantarbetare från Östeuropa.
Lantarbetarna som producerar vinerna vi köper på Systembolaget har i många fall liknande eller sämre arbetsvillkor än vad de svenska statarna hade vid 1900-talets början. För många svenskar är bilden av den fattiga familjen framför statarlängan en tidlös symbol för vanmakt och fattigdom. Statarsystemet avskaffades 1945 genom statarnas egen kamp i Svenska lantarbetareförbundet. Reportage och folkrörelser synliggjorde statarnas villkor, inte minst Lubbe Nordströms berömda reportageföljetong ”Lort-Sverige”, och synliggörandet väckte en bred solidaritetsrörelse. Arbetare och konsumenter i Sverige kunde inte föra statarnas kamp, men de kunde synliggöra villkoren och backa upp statarnas krav.
Kampanjen Rättvis vinhandel syftar till att stötta den fackliga kamp som förs på vingårdarna i Argentina, Chile och Sydafrika. Just nu utformar de nordiska alkoholmonopolen en uppförandekod för sina importörer och producenter (se Radar i Arbetaren Zenit nr 39 i år). Uppförandekoden definierar vad som är godtagbara arbetsvillkor för lantarbetarna på alla vingårdar som exporterar till Norden. Problemet är bara att uppförandekoden stänger ute samtliga lantarbetarorganisationer från inflytande. Därför kräver lantarbetarfacken som ingår i kampanjen att alkoholmonopolen tar sitt ansvar och släpper in dem i översynen av medlemmarnas villkor.
Du och jag kan inte föra lantarbetarnas kamp men vi kan stödja deras strävan efter inflytande. Vi kan påminna vinkonsumenterna om att det finns ett nytt ”Lort-Sverige” där villkoren bakom produkterna är lika usla, även om dagens statarlängor ofta ligger längre bort från butikshyllorna. Systembolaget har nyligen öppnat upp för dialog med kampanjen. Det är ett steg i rätt riktning. Forskning från bland annat Ethical Trade Initiative visar att ensidiga uppförandekoder varken leder till löner som går att leva på, skydd mot diskriminering eller starkare organisering. Om Systembolaget menar allvar med sitt CSR-arbete är det rationellt att släppa in lantarbetarna i processen och stärka deras organisationer. De nya statarna får inte stängas ute från kampen om sina livsvillkor.
Emil Boss är kassörska och författare, fackligt aktiv i SAC:s Driftsektion för Systembolagsanställda, DFSA.
Emil Boss