Mittfältets martyr

Kvällen den 4 mars 1918 led första världskriget mot sitt definitiva slut. Samma kväll, i Uruguays huvudstad Montevideo, äntrade 38-årige Abdon Portes fotbollsstadion Gran Parque Central med ett brev i ena handen och en revolver i den andra. Tidigare under kvällen hade han satt sig ner för att skriva ett avskedsbrev till klubben Nacional, medspelarna och livet. Berättelsen om Abdon Portes självmord sänder signaler in i vår tid. Om idrott, politik och mänsklig uppoffring.

Platsen för Abdon Portes självmord är Nacionals – en av Uruguays största fotbollsklubbar – hemmaplan. Timmarna före hade han spelat i Nacionals 3-1-seger mot Charley och närvarade sedan vid en uppsluten tillställning. Under klubbkarriären hade han vunnit den uruguayanska ligan fyra gånger och som landslagsspelare Copa América (Latinamerikas kontinentala landslagsturnering) 1917. En imponerande meritlista i ett land som under den här tiden vandrade i fotbollens absoluta framkant.

Men Abdon Porte delade inte de övrigas rus eller kollektiva förnimmelse av förändringens vindslag, att den dåliga säsongsupptakten var på väg att vända till något bättre. Ett spelarinköp i början av året hade inneburit att han hade förlorat sin ordinarie plats. Tillvaron rasade samman. Publiken slutade ropa hans namn, trots sin ringa ålder kallades han långsam och fumlig och målen uteblev. Om man petade fotbollsspelaren Abdon Porte, efter sju år och över 200 matcher för Nacional i ryggen, petade man då inte även människan? Kränkningen ifrågasatte hela hans existens.

Abdon Porte ställde sig i mittcirkeln, iklädd Nacionals vita tröja och kaptensbindel. I gryningen fann vaktmästarens hund hans övergivna kropp och de sista nedskrivna orden till laget: ”Glöm inte för ett ögonblick hur mycket jag har älskat dig. Farväl, för evigt.”

I MONTEVIDEO FLYGER en lokalbuss fram längs huvudstadens söndagsloja gator. Den är fylld till bristningsgränsen med fotbollssupportrar på väg till drabbning. De gulsvarta halsdukarna, tröjorna och tatueringarna vittnar om vart deras förtröstan återfinns: Peñarol. Merparten stämmer in i okvädingsorden riktade mot det moderna 2010-talssamhället, polisen och rivalen Nacional.

Ramsorna vittnar om lika stora portioner verklighetsflykt som identitet kopplat till ett emblem. I Latinamerika är emblemen, fotbollsföreningarna, ofta detsamma som politisk tillhörighet. I Latinamerika säkrade sig militärjuntorna ofta insyn i de sociala skikten genom att ta över ägandet av populära fotbollsklubbar. I Chile lade Augusto Pinochet vantarna över Colo-Colo. I samma klubb har landets nuvarande president och före detta pinochetista, Sebastian Piñera, ägarinflytande.

En äldre kvinna med elegant kappa och rött läppstift lutar sig fram:
– Ni vet, de där gossarna vet helt enkelt inte hur man uppför sig. Vilket lag jag håller på? Nacional, givetvis.

INOM FOTBOLLEN har många erfarit den bistra erfarenheten att kliva ut ur blickfångets spektrum och tvingas möta den egna spegelbilden. Vad säger oss Abdon Portes skott i natten den 5 mars 1918, ett drygt halvår innan stridslarmet tystnade efter första världskriget, mer än att en ensam och förkrossad 27-åring övergav livets svårhanterliga stig för ett okänt mörker?

Exempel på där fotbollskollektivet stöter bort individen, förminskar honom eller henne, sänder signalen om dess ovärdighet finns det fler av. Det kanske mest utmärkande är också det sorgligaste: Justin Fashanu, den förste mörkhyade spelaren att ingå i en spelaraffär värd mer än en miljon pund. Fashanu hade många hinder framför sig när han började klättra inom den engelska fotbollshierarkin: han var svart, tillbringade barndomen på barnhem och var den förste – och hittills ende – professionelle fotbollsspelare som kommit ut som homosexuell. Efter att ha anklagats för sexuella övergrepp på ett träningsläger i USA bröt han sig 1998 in i ett garage i London och hängde sig. Efter självmordet kom det fram att polisen i USA redan hade lagt ner fallet i brist på bevis. Utan att ha meddelat den anklagade själv.

ETT ANNAT DÖDSFALL kopplat till fotbollens märkliga industri är det brutala mordet av Andrés Escobar, landslagsspelare för Colombia som hade oturen att göra självmål i en av matcherna i VM-slutspelen i USA 1994. Det var det mästerskapet då sportgrenens karta ritades om för all framtid; exponeringen blev total, kommersiella intressen tvingade spelarna att springa 90 minuter medan termometern nådde en bra bit över 40 grader i skuggan. För första gången lockade ett idrottsevenemang en miljardpublik.

I Colombia trodde många på ett lyckat världsmästerskap. Det satsades stora penningsummor och en sargad nations stolthet stod och föll med elva fotbollsspelare och en boll. När kollektivet inte levererade pekades en enskild syndabock ut: Escobar. Han sköts ihjäl i hemstaden Medellín, blott 27 år gammal, avrättad med ett dussin skott på en restaurangparkering. Andrés Escobar spelade för Medellínklubben Atlético Nacional, vann flera titlar som lagkapten och anses fortfarande vara en hjälte i Medellín, vars fotbollspolitik under 1990-talets början mångt regisserades inifrån drogbaronen och massmördaren Pablo Escobars kartell.

BRÖDERNA ZIMBALISTS dokumentär The Two Escobars, från 2010, visar hur Pablo Escobar försåg Colombias fotbollsindustri med penningmedel i ett politiskt känsligt skede då landet på alla sätt och vis var världens farligaste land. Fotbollen blev ett perfekt opium för publik och samhällskritiker att samlas kring och i ett slag dra blickarna från korruptionsskandaler och kokainpräglad statspolitik. Satsningen gav utdelning: Colombia gick från klarhet till klarhet, besegrade Argentina med 5–0 i Buenos Aires och en spirande nationalism, något som i mångas ögon kopplades samman med framtidstro, gick att skönja.

Atlético Nacional i synnerhet och colombiansk fotboll i allmänhet användes under den här tiden som penningtvätterier åt landets knarkkarteller. Fotbollsdomare mutades och hotades: ”Du ville ju att just din leksak skulle vara den bästa”, säger Fernando Rodriguez Mondragon som vid den här tiden kontrollerade klubben América.

Att blod, kokain, fusk och inbördeskrig möjliggjorde det roliga fotbollsäventyret var det många som anade. Pablo Escobars dollar hade redan lett Atlético Nacional till seger i Copa Libertadores (Latinamerikas motsvarighet till Champions League) 1989.

GRUNDEN I COLOMBIAS landslag i början av 1990-talet utgjordes av spelare från Atlético Nacional. Men länken mellan fotboll och knarkpolitik slutar inte där. Andrés Escobar började liksom många andra gossar från Medellíns bortglömda gränder sin fotbollsbana på upplysta planer som Pablo Escobar – inte allmänna medel – byggt och betalat för. Därför var även Colombias landslag oberörbara, skyddade av Pablo Escobars prestige, hot och investeringar – fram till att knarkkungen sköts till döds av en USA-tränad elitstyrka den 2 december 1993. Den beskyddande auran kring Colombias landslag upplöstes men kraven på framgång i VM-slutspelet 1994 växte i takt med att konkurrerande karteller såg möjligheten att tjäna dollar på de förväntade framgångarna.

Bollen är emellertid ofta rund inom fotbollen: Colombia förlorade första matchen i VM-slutspelet och när spelarna mottog dödshot hemifrån kunde de förståeligt nog inte fokusera på gräsmattan under den böljande sommarhettan. Andrés Escobar gjorde självmål i matchen mot USA och Colombia förlorade med 2-1. En vecka senare var han död.

Skotten kom från vapen tillhörande avhoppare från Pablo Escobars upplösta kartell, personer som tagit steget från synliga brottssyndikat till paramilitära grupper. Myndigheterna ”rensade upp” bland klubbarna och kartellernas direkta inflytande minskade, åtminstone på kort sikt. Globalt sett blev ”narcofotbollens” uppgång och fall en en exotisk, blodig parentes. Men Francisco Maturana, förbundskapten för Colombia under VM-94, sätter i The Two Escobars fingret på olyckans spännvidd: ”Många tror att det var fotbollen som tog livet av Andrés. Nej, Andrés var en fotbollsspelare som mördades av samhället.”

Andrés Escobars död gjorde lite skillnad i fotbollens ögon. Då liksom efter Abdon Portes skott i hjärtat 1917 fortsatte spelet, domaren fortsätter att påbörja och avsluta matcher världen över. Är fotbollen att klandra för Escobars död? Det frågar sig den uruguyanske författaren Eduardo Galeano i El fútbol a sol y sombra. ”Eller borde vi klandra framgångskulturen och hela maktsfären som fotbollen är en del av?” Maktens maskineri, fortsätter han, utgör våldets kärna.”

Det finns likheter mellan Colombias kokainfinansierade fotbollsindustri under 1980- och 90-talen och 2010-talets europeiska toppligor. I stället för kokain betalar andra globalt gångbara produkter dagens uttråkade miljardärers leksaker. Särskilt i Storbritannien: rysk gas och korruption göder Chelsea, obefintlig djuretik och ekoförstörande foder skriver om Blackburns fotbollspolitik efter att ha gjort två indiska män i 30-årsåldern till mångmiljonärer, anrika Liverpool köptes hösten 2010 upp av nordamerikanska idrottsmagnaten New England Sports Ventures. Och den som söker efter Pablo Escobars motsvarighet inom dagens fotbollsindustri finner snart italienska Milan och dess ägare –Italiens premiärminister Silvio Berlusconi.

VÅREN 2007 ställde sig The Guardians reporter Barney Ronay frågan: ”Vart har vänstern inom fotbollen tagit vägen?” Frågan är berättigad. Många klubbar världen över har sprungit fram ur kyrkor och sociala nätverk, med klara anknytningar till de samhällen de senare kommit att representera och därmed givit identitetskompasser. I dag är kolonialismen inom fotbollen lika total som Hollands spelidé under 1970-talet, spelare sitter i knäna på sponsorer och den nyrikes livsstil där njutning står i centrum. Politiska ställningstaganden är bannlysta från arenorna.

Ett trendbrott i fotbollshierarkins toppskikt är att antalet nyrika från postkoloniala bastioner långt fjärran Europa börjat etablera sig i EU:s fotbollsindustri. Kan man rentav tala om en ekonomisk revansch, en kontrakolonialism, riktad mot just Europa?

EUROPEISKA KONSUMENTERS köp av billigproducerade textilprodukter från Asien har genererat i svällda schweiziska bankkonton som senare köpt upp klubbar längs samma kontinent. Ett politiskt triangelspel som följer kapitalismens eviga epilog: rikas framgång kräver de fattigares nederlag. Ändå sprider fotbollen den globala illusionen om att arenornas sken, publikens vrål, de snabba cashen, allt är bara en bredsida ifrån dig.

Abdon Porte hamnade i skymningslandet där sorl ersätts med tystnad, uppskattning med hån, framtidstro med panik. Han förstod vad det innebär att ha levt i både illusionen och verkligheten. Omställningen blev för plötslig.

Abdon Porte beskrivs som en passionerad spelare med stora känslor för Nacional, klubben han kom till som 18-åring. Han växte upp i hjärtat av Uruguay, i Durazno, en region alltjämt beroende av jordbruk och småskalig turism. Ur dessa öppna och kullformade landskap reste sig det motstånd som under 1820-talet krävde och sedermera vann slutlig självständighet från Brasilien. Durazno har förblivit en bastion för patriotism och konservativa värderingar, här åtnjuter nationalistpartiet alltjämt stort inflytande omgiven av regioner som stödjer den sittande regeringen och vänsteralliansen Frente Amplio (”Bred allians”).

I dag är Abdon Porte en symbol för Nacional. Han har på många sätt vuxit ut till en komplex martyr för hela den uruguayanska fotbollen. ”Det fanns inget större för Porte än att trä på Nacionals tröja”, säger Julio Toyos, uruguayansk journalist, i en tv-dokumentär.

Ett tiotal personer samlas i ett hus nära motorvägen för att åse derbymatchen mellan de bittra rivalerna Peñarol och Nacional. Trots sin ringa storlek är Uruguay det land som exporterar flest spelare till Europa per capita. En öppen köttmarknad som i snart 100 år varit synnerligen viktig för landets exportsektor.

Vad är ett derby i en fotbollstokig nation inklämd mellan Brasilien och Argentina som trots sin yta och befolkning ståtar med två VM-guld? Allt och inget.

ATT URUGUAY hedrades med uppgiften att arrangera det första officiella världsmästerskapet i fotboll tillskrevs landets ekonomiska boom i början av 1900-talet. Uruguay svalkade sig under den här tiden av ryktet av att vara ”Latinamerikas Europa”. Levnadsstandarden var hög, köttindustrin gick varm och den politiska instabiliteten höll sig undan allmänheten fram till 1950-talet. Militärdiktaturen föll slutligen 1985, men dessförinnan hann den demokratiskt valde presidenten Julio María Sanguinetti driva igenom en lag som gav amnesti åt de som gjort sig skyldiga till allehanda övergrepp under diktaturepoken. Det har tagit sin tid att läka såren i Latinamerika och i behov av rena hjärtan och martyrer har människor grävt djupt i sina historiska kistor och funnit lämpliga exempel.

I Uruguay har man bland annat funnit just fotbollsspelaren Abdon Porte. Hans liv var en följd av samhällets prövningar, menar historiker, och han spelade inte blott för att försvara sitt lags färger. I efterhand vill många göra gällande att mannen från landsbygdens revolutionära jordar spelade med livet som insats: ”Hemligheten rymdes i Abdon Portes hjärta, i vilket han sköt sig. I hans stora hjärta”, menar Julio Toyos.

Klas Lundström

reportage@arbetarenzenit.se