80-talet var inte bara yuppies och Café Opera – inte för alla och inte för mig. Jag bodde i Tyskland och där var framför allt olika alternativrörelser det stora. Demonstrationerna mot Pershing 2-raketerna, protesterna mot Wackersdorf (återvinningsstationen för kärnkraft), första maj-upploppen i Kreuzberg, de första Christopher Street-demonstrationerna och så alla miljömedvetna naturälskare.
Ingen Madonna, ingen hårspray och definitivt inget Wall Street.
På diskoteken utmärkte sig en grupp. Det var antroposofer i Birkenstock och raggsockor som höll på med eurytmi – uttrycksdansen som de till mångas nöje också praktiserade på de vanliga dansgolven. De verkade lite världsfrånvända och tämligen harmlösa.
Mycket kändes nyttigt och jordnära. Waldorfskolor hade jag ju hört talas om – de som gått där verkade ha haft så mycket roligare än jag i den kommunala svenska skolan – och så var de som gått där starka personligheter, kreativa och frigjorda. När någon blev sjuk köptes små vita homeopatiska piller i stället för att ta ännu en penicillinkur.
Många av dem som kallades ”alternativa” handlade i antroposofiska affärer, som en protest mot det kommersiella mainstreamsamhället. Där fanns Weledas skönhetsprodukter med de vackra flaskorna och ett läckert typsnitt. Dessa affärer med en något egen lukt blev också min första kontakt med Rudolf Steiners rörelse. Kanske var det också här jag började undra över rörelsen som hade något närmast religiöst över sig. På antroposofernas reklamskyltar för ”rätt” varor var bara blonda, blåögda familjer avbildade – förvånansvärt lika gamla nazibilder med ariska familjer. Det fick mig att studsa. Begrepp som ”blond”, ”ren” och ”naturlig” har en väldigt besk bismak på tyska.
Vem då var denne Rudolf Steiner som grundat antroposofin?
Född 1861 i det habsburgska riket i dagens Kroatien, starkt nationalistiskt präglad, studerade naturvetenskaper och litteratur i Wien med ett stort filosofiskt intresse. Men studierna kändes inte rätt, så han hoppade av och blev privatlärare i stället, återtog studierna och doktorerade i Rostock. Han provade både det ena och det andra, med olika framgång, men det var först i den teosofiska föreningen han hittade hem. Där blir han snart ordförande.
Steiner ville skapa något för hela människan. Han grundade Waldorfpedagogiken, biodynamisk odling, antroposofisk medicin och en speciell arkitektur. I en tid som fortfarande hyllade den industriella framgångssagan talade han om en objektiv, andlig värld, intellektuellt förståelig och tillgänglig för direkt erfarenhet genom inre utveckling som bygger på ett tänkande oberoende av sinnesintryck.
Det var i Dornach i Schweiz som Steiner realiserade sin arkitektdröm: Goetheanum. Ännu i dag är det centrum för antroposofin. Hur kunde Steiner finansiera en sådan byggnad?
Helmut Zander, docent vid Humboldtuniversitetet i Berlin, har skrivit en omfattande biografi om Rudolf Steiner som gavs ut lagom till Steiners 150-årsjubileum i år.
Zander kommenterar Goetheanum i sin bok med att det teosofiska sällskapet huvudsakligen bestod av adliga och rika borgare. ”Den typiska teosofen var kvinna, rik, bildad och protestant. Helt enkelt en typisk representant från övre medelklassen som blivit teosof i brist på intellektuell stimulans.” Jo, man får intrycket att det handlar om en bunt uttråkade kvinnor som älskade att få en mening med livet. Med hjälp av deras pengar kunde Steiner bygga sitt centrum.
Till jubileumsåret har det getts ut mängder av böcker, det visas filmer och hålls föredrag runt om i Tyskland. I dagarna har en utställning på Vitra Designmuseum, ett tjusigt museum i Weil am Rhein inte långt från Dornach, öppnat med temat Rudolf Steiner – Vardagens alkemi. Enligt utställningen är Steiner en av det förra århundradets mest inflytelserika omdanare och han var en viktig inspirationskälla till Piet Mondrian, Wassily Kandinsky och Frank Lloyd Wright. Steiner påverkade och påverkar konstnärer som Joseph Beuys, Olafur Eliasson och Konstantin Grcic långt efter sin död.
Vid invigningen talade den kände tyske filosofen Peter Sloterdijk: ”Rudolf Steiner var oerhört viktig, för konsten, och överhuvudtaget.” Sloterdijk hyllade Steiner som en stor reformator vars idéer också kan hjälpa oss i vår tids kriser. ”Steiner är den ideale förmedlaren av budskapet att utveckla en livsform som möjliggör en samexistens mellan människor på vår planet.”
Det låter väldigt fint.
Steiner är alltså enligt Sloterdijk inte bara viktig som historisk person, utan även någon vars idéer ska hjälpa oss klara av framtiden. Är detta 2011?
Jag sätter i halsen, för det är inte länge sedan jag läste citat av Rudolf Steiner själv:
”Låt oss se på de svarta i Afrika. Dessa svarta i Afrika har egenheten att de kan suga upp världsalltets ljus och värme. Detta ljus och denna värme kan inte bara passera genom dem, för en människa är ju ändå en människa, även om hon är svart. Det går inte genom kroppen utan stannar i huden och därför är den svart. … Därför är allt som har med kroppen och ämnesomsättning att göra väl utvecklat hos negern. Han har mer lustar och instinkter.”
Och så fortsätter det. Enligt Steiner är den ariska rasen oberoende av yttre energier. Med sin stora främre hjärna är de kapabla att utveckla tänkandet och är därför de enda verkliga människorna. Att till exempel indianer dör ut är inte en följd av imperialism, utan något de vita gav indianerna för att kunna uppfylla sitt gudsbestämda öde – deras utveckling ska avslutas (Vom Leben des Menschen und der Erde – Über das Wesen des Christentums, Dritter Vortrag, Dornach, 3 mars 1923).
Ett år tidigare varnade Steiner för att gravida skulle läsa ”negerromaner”, eftersom dessas innehåll skulle göra att fostren skulle bli ”negroida, grå och krullhåriga”. Han beklagade att den så kallade negerkulturen påverkade Europa, eftersom den var skadlig för ande och ras.
Steiner gick inte bara åt svarta och indianer. Han såg också judar som en onaturlig länk mellan de så kallade urraserna, ett fel i evolutionen som bara kunde ha negativa följder. Det finns enligt honom kvar rester av sämre raser, som vissa stammar (indianer, inuiter, aboriginer), men som tack och lov håller på att dö ut tack vare karmans lag.
Det är inte svårt att hitta Steinercitat av denna kaliber. Som vi vet var Rudolf Steiner ingalunda ensam om dessa tankar – men att han blir okritiskt hyllad än i dag får mig att baxna.
Valet av vilka ord vi använder påverkar våra tankar och nazisterna var mästare i att manipulera. De kunde ta till synes vanliga ord, ge dem en ny betydelse och på så vis påverka medborgarna. 1957 samlades många av dessa ord i Wörterbuch des Unmenschens av Dolf Sternberger (som egentligen var döpt till Adolf). I boken listas och förklaras ord som Betreuung (vård/omsorg), charakterlich (karaktärs-), durchführen (genomföra), echt (äkta), einmalig, intellektuell, Kulturschaffende (kulturarbetare), Lager (läger), Problem. Ända in på 80-talet kunde man i Tyskland höra meningar som ”bis zur Vergasung” (”till ihjälgasning”) om när någon gjorde något överdrivet mycket.
En del av dessa ord har återtagits och är inte längre belastade med nazismens värderingar, andra är det fortfarande. Jag hittar förvånansvärt många av dessa ord i Rudolf Steiners skrifter. Han är fortfarande okritiskt hyllad av deras anhängare.
Andreas Lichte, skribent och utbildad Waldorflärare, går hårt åt både Waldorfskolan och Rudolf Steiner. På frågan varför ingen kritiserar Steiner mer, svarar han lakoniskt: ”To tell it in a nutshell: money makes the world go around: Hur tror du det är möjligt att den fullkomligt konstnärligt talanglöse Steiner annars hade kunnat visas på de stora konstmuseerna? Och sökandet efter en mening: när vi vill hitta mening och självbekräftelse är alla medel tillåtna.”
Många värjer sig mot att kritisera Steiner och menar att citat som de ovan nämnda inte kan ryckas ur sitt sammanhang. Men jag vet inte vilket sammanhang man ska ha överseende med. Tiden? Då är det rätt många vi inte får döma i dag. Ett större textsammanhang? Om ett föredrag, som det ovan nämnda, kryllar av rasistiska uttalanden – i vilket sammanhang ska vi se det då?
Trots alla tydliga likheter mellan Rudolf Steiners uttalanden och nazismens dogmer var de två rörelserna bittra fiender – kanske lite som trotskister och stalinister.
1935 förbjöds Antroposofiska sällskapet av nazisterna, som i rörelsen såg ”en pseudogermansk orientalisk frimurarkult”. Men så länge de inte organiserade sig fick de utöva sina läror.
Kanske är det just denna schism som räddat Steiner från att granskas efter kriget. I och med nazisterna förbud och Dornachs isolerade ställning i det neutrala Schweiz under andra världskriget betraktades Steiner snarare som ett offer.
En god vän till mig gjorde sin vapenfria tjänst i vid den tyska delen av Bodensjön i början av 80-talet – där finns flera antroposofiska skolor och hem för vuxna och barn med funktionshinder. Han var överlycklig över att få komma just dit och inte till ett av de meningslösa ställen dit flera av hans kompisar blivit kommenderade att avtjäna sina månader av vapenfri tjänst.
En äldre patient brukade hälsa på honom, det vill säga hälsa var också det enda han kunde. Han sa högt och ljudligt ”Grüssgott Rudolf!” till alla dagarna i ända. Han hade träffat den förärade Rudolf Steiner i sin ungdom. Kanske kunde han tacka Steiner för att han inte blivit skickad till något av nazisternas eutanasiprogram.
Dit skickades de som inte ansågs livsvärdiga, bland andra min morfars systerson. Han skickades till Mauthausen i Österrike – och kom tillbaka som ett paket aska med ett bifogat brev: ”Tyvärr har er son dött i lunginflammation. Heil Hitler.”
Men det slapp mannen vid Bodensjön. Han ”slapp” också äta den medicin som andra fick mot epilepsi. Enligt Steiner skulle människan nämligen leva hela sitt liv så som den är skapt, för att i nästa reinkarnerade liv kunna leva ett annat, högre. Människor med epilepsi, så sa personalen, var aborterade foster som skulle genomlida sina liv. Medicin skulle ha stoppat mannens förutbestämda öde. Kvar blev ett mänskligt skal som vandrade omkring på grusgångarna. ”Grüssgott Rudolf!”
”Jag har valt dig som min mamma”, så står det i en bok av J. Klink. En treårig flicka säger sig minnas tiden före befruktningen, på väg mot sin mor. Hon ville, enligt antroposofins tanke, komma just till denna människa för att hon och modern skulle kunna utvecklas vidare. Det är så det står i en av antroposofernas informationsbroschyrer som ska beveka kvinnor att inte genomgå abort. Där påstås att det finns ett liv att värna om inte bara efter befruktningen, utan även innan denna. Det får påven att framstå som radikal.
Inte en enda av föreläsningarna på Vitra Designmuseum verkar diskutera Steiners rasism. Inte heller de flesta jubileumsböckerna och artiklarna.
Jag är inte ute efter att Rudolf Steiner och hela antroposofin ska svartmålas, jag vill gärna lära mig mer om den. Det finns utan tvivel mycket som är värt att både diskutera och anamma av Steiners idéer. Men även hans bästa idéer frodades inom ramen för en världsbild som är mer än märklig. Det är underligt att han får stå kvar på sin piedestal, hyllas och äras.
Det påminner mig om aningslösa kommentarer om att Hitler gjorde ett och annat bra med: ”Han byggde ju Autobahn.” Jo, men det urskuldar aldrig vad han var i stånd till mer. Även om jag också åker på Autobahn.
Rudolf Steiners mörka sidor finns där – och det är dags att de börjar belysas i stället för att beskyddas av en naiv romantisering av alternativkultur.
Margareta Flygt är kulturskribent och medlem i OBS redaktionsråd (Sveriges Radio P1).
Margareta Flygt