Stäng dörren

Vi sitter på Gretas trappa. Här sitter jag och luktar på blommorna, säger hon och skrattar stort. Greta har stora händer, hon har arbetat hårt. Mina är inte alls lika stora, snarare små som ett barns. När Greta går promenader har hon händerna på ryggen. Det är bara gamla människor från den här generationen som fortfarande gör så. Bara de som säger de där uttrycken som min mammas jämnåriga säger, det som bara vi halvgamla förstår. Det är så mycket som försvinner, bara tonar ut ur våra händer och uttryck som inte används mer, tankar som inte tänks mer, som tanken om att klara sig enkelt, inte konsumera nästan alls. Den är helt utrotningshotad. Som de människor som tänker den.

Greta visar sina blommor, hon driver upp dem själv ur frön. Hon visar bilder, så stora blev mina begonior en gång, drömmer om en jätterosa med tusen flikar, kanske. Hon börjar bli lite gammal, kanske lite för gammal för att gå här på stigarna, men hon tar inga risker. Håller sig inne efter det blir skymning, så inte en lömsk rot ska få henne på fall. Sitter vid teven. Bakom teven finns fönstret, finns skogen, finns staden, finns landet där Greta växte upp. Vi brukar diskutera skandaler, men inte kändisar eller kungafamiljer, vi upprörs i stället över de som skor sig på andra, som tar från de som inget har och stoppar i egna byxor.

Kaffet är svart och nyheten hemsk: Företag bygger boenden för äldre. Kallar det trygghetsboenden. Men det är just det som inte finns där, trygghet. Staden omvandlar sina servicehus till något annat. Man upplåter fyra väggar runt den gamle. Mer än så blir det inte. Det kostar mycket pengar att bo där. För kommunen blir det kanske så billigt att man kan glömma bort att man har gamla med behov i. Någon smart ekonomiutbildad yngling har suttit på natten med sin laptop och räknat ut att om man tar ifrån de gamla sina servicehus så kan staden spara en stor fet peng. Det är pengen ynglingen känner blodet rusa i kroppen inför. Vi kan läsa mellan raderna nu. Greta tror inte på broschyrerna med glada gamlingar. Trygg! Säger hon. Trygg, det kan jag aldrig bli på ett ställe som tar all min pension i hyra. Vad ska jag äta?

Jag går med Greta den lilla stigen till det gamla 1800-talshuset, det är på väg att falla ihop, målarfärgen faller som snö, sprickorna i det gamla träet djupnar, som sprickorna på Gretas fingrar, de hon diskat och tvättat med i hela livet. De värker i sin krater. Hela sinnet värker i sin krater. Det finns så många tanter som tänker på vad det ska bli av landet, hur ska det gå och varifrån kommer alla dessa ynglingar som tror de är rockstjärnor på kommuner och landsting? Dundrar in och vill få andra att tappa andan. Tanterna har tappat andan. Många har tappat sina tänder, en del försöker gå utan ben, prata utan röst, de viftar med en arm som fungerar lite grann.

Men nästan ingen lyssnar på tanterna. Inte på riktigt. Man säger saker som man säger på kafferep till dem, som att kakan var god, vädret fint, duktig du är, du kommer få det så fint.

Greta och jag dricker kaffe. Och jag vill att tiden ska sakta ned. Jag vill att alla ska sakta ned. Försöka hitta det där röda hjärtat som pumpar i bröstet. Gretas hjärta pumpar för att vara en reko person. En rekorderlig person som gör rätt för sig och inte tar något från någon annan. En person som inte slösar med resurserna.

Så hopplöst oönskad hon är. Vad ska ett samhälle i ledband på marknaden med henne till? Hon vill inte konsumera, hon är i vägen, hon sinkar dem, men kanske går det att tjäna pengar på henne ändå? Ett rum med fyra väggar där man kan köra in en rullstol med en gammal människa utan att fastna i dörrposterna. Det får inte vara något som tar emot. Tanternas små kraxanden stör inte nämnvärt, om man stänger dörren.

Jane Morén har gett ut två böcker, Kaneltimmen, med noveller och berättelser från hemtjänsten (Migra förlag 2007), och Ansiktet i händerna, ett diktepos som rör sig mellan den lilla privata katastrofen när en mamma drabbas av stroke och de stora katastroferna i världen (Migra förlag 2011).

Jane Morén arbetar både som vårdbiträde och journalist och däremellan har hon alltid skönlitterära manus och olika bildprojekt på gång. 2011 tilldelades hon tidskriften Avsikters årliga pris och även Byggnads kulturstipendium. Läs mer om henne på Författarcentrum Östs hemsida eller på hennes blogg: www.jane-moren.blogspot.com.