Jesper Nilsson var i förra veckan målsägande i en rättegång mot två poliser, anklagade för att ha trakasserat honom i tunnelbanan då han fotograferat deras tjänsteutövning. Poliserna friades. Den friande domen motiverades bland annat med att Nilsson skulle ha kopplingar till planka.nu och därmed till ”syndikalister”.
Här kommenterar Jesper själv domen.
”Du har ju blivit någon slags hjälte hos syndikalisterna”. Orden förvånar mig. Först tänker jag att jag kanske skall bli smickrad. Tänk om jag blivit en hjälte hos en facklig organisation för stridbara arbetare med anor ifrån 1900-talets början. Men när orden sägs i Stockholms tingsrätt en onsdagsförmiddag 2011 är de till för att skada mig och sänka mitt förtroende. Tyder detta uttalande på att det skett en politisering inom juridiken? Nej, jag tror inte det.
En kall februarikväll för över ett år sedan blev jag hotad av två civilklädda poliser i Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm efter att jag hade dokumenterat deras ingripande mot plankande tonåringar. Poliserna tvingade mig att radera bilderna under hot om rättsliga repressalier. Det är under denna händelses efterföljande rättsprocess som den ena polisens försvarsadvokat nu försöker skjuta min trovärdighet i sank med citatet ovan.
Syndikalisterna återkommer flera gånger i försvarsadvokatens plädering. Det blir under förhandlingens gång tydligt att den tilltalade polisen och dennes försvarsadvokat har gjort en ordentlig research kring mig och min politiska bakgrund. De har letat upp fotografier från demonstrationer jag deltagit i, läser upp flera äldre texter jag publicerat på internet och har till och med tagit med filmat material som de vill visa upp på storskärm i rättssalen.
Den mycket vaga indiciekedja som presenteras för rätten är att jag står politiskt nära organisationen Planka.nu som för över tio år sedan startades av Syndikalistiska ungdomsförbundet vilket i sin tur kan ha haft kontakt med politiska grupper på vänsterkanten som kartlagt och fört register över poliser. Men bara det faktum att jag själv har så kallade ”vänstersympatier” räcker enligt försvaret för att misstänkliggöra mig som drogmissbrukare och mina syften med att dokumentera polisens arbete.
I domen framgår även att mina politiska åsikter varit till last när de bedömt min trovärdighet:
”Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen.”
Under tingsrättsförhandlingarnas gång publicerar den antirasistiska tidskriften Expo en artikel som avslöjar att den tilltalade polisen varit aktiv inom det högerextrema partiet Sverigedemokraterna. Detta nämns varken under rättegången eller i den kommande domen.
Alla juridiska bedömningar, oavsett om det handlar om att stifta lagar, upprätthålla dem eller förhandla dem i våra rättssalar, handlar i grund och botten om politiska normer. Det är inget upprörande i sig. Det är politiker som stiftar våra lagar och politiker som utses till nämndemän i våra domstolar. Vår syn på medborgarskap, sexualbrott eller egendomsbrott har historiskt sett alltid fluxerat kring vår syn på nationen, sexualpolitik och kön samt kapitalismens utbredning i samhället.
Det som upprör mig under rättegången är alltså inte på något sätt att det skulle handla om en politisk rättegång. Tvärt om! Om feministerna på 1970-talet fick oss att förstå att det privata är politiskt så måste vi också stå klarögda inför det faktum att även juridiken är politisk. Men all politik är också en fråga om kamp om positioner, där vi kan göra förluster eller framsteg.
Det som gör mig beklämd är alltså hur tingsrättsförhandlingen med all tydlighet visar hur fruktansvärt marginaliserade vänsteråsikter har blivit i dagens politiska klimat. Att en svensk polis som förgriper sig på människor som granskar och skriver om deras arbete också är aktiv inom högerextrema partier är inget som någon förväntas höja på ögonbrynen över. Men att vänsterpolitiskt aktiva granskar statens våldsmonopol och hur det används utgör dock ett tydligt politiskt normbrott. Och detta är inte för att polisen blivit snällare utan för att vänstern blivit svagare.
Låt oss använda tingsrättsförhandlingarna som ett lackmuspapper för att mäta den progressiva vänsterns position i samhällsdebatten. Där det tydligen räcker att påpeka att någon sympatiserar med en lobbyorganisation för fri kollektivtrafik, uppskattas av ett radikalt fackförbund eller har skrivit kritiska texter om polisens arbete kring stora demonstrationer för att väcka misstro mot personen. Det är ett dåligt betyg. Men inte för tingsrätten utan för vänstern.
Hur skall vi då kunna göra någonting positivt av detta? Vi får inte låta oss drabbas av indignation och hopplöshet. Självklart skall vi vara upprörda över att vänstern och fackligt aktiva målas ut som skurkar av poliser och tingsrätt. Samtidigt kan vi se att vi inom vissa grupper har ett stort förtroende, som ständigt växer. Det är grupper som befinner sig bredvid oss i konflikter där vi är aktiva. Människor som drabbas av den högerextremism som vi ständigt slåss mot, personer som drabbas av de polisövergrepp vi granskar, papperslösa som vi organiserar oss tillsammans med på våra arbetsplatser och alla de som känner alliansens högerpolitik in på bara huden.
Så låt oss inte misströsta bristande sympatier från poliser och borgerliga nämndemän. Förtroende och sympatier vinner vi i den politiska kamp vi dagligen bedriver. Det är där vi måste lägga all vår energi. Och som en bred och stark vänster kommer vi kunna påverka de politiska normer som i framtiden låter oss vinna kamper även inom juridiken.
JESPER NILSSON