Statister

Andedräkten stod som en kvast ur käften på Benny när han slet upp dörren till baracken.

– Stäng för helvete! ropade en av kamraterna som bänkat sig vid ett av borden. Trots att det var mot slutet av mars kröp kvicksilvret nattetid ner mot minus tjugo grader.

– Det vore ju bra om jag fick in den andra foten med, sa Benny och drog igen dörren med en smäll.

Vintern hade varit mjäkig. Mest blask. Nu kändes kylan onödig. Kroppen var inställd på vår. I stället hade man fått ett besvärligt isläge i hamnen. Fartyg som frös fast och inte kom fram i tid. Timmar och ibland dagar av väntan. Därför var den här dagen ett välkommet avbrott.

Ett filmteam från Teve i Stockholm hade landat i den lilla staden med en av landets innersta hamnar. Skulle spela in en film. Sa att de ville ha nya miljöer. I Stockholm var allt så utslitet. Man hade sett det förut. Dessutom var logistiken svår. Omständliga transporter. Svårt att få tillträde. De behövde filma i en hamn, på ett sjukhus, en polisstation och en järnvägsstation och ett bostadsområde. Här fanns allt inom räckhåll och en massa vänliga människor. Och hamnarbetare som var villiga statister. Kunde få det att se äkta ut. Sådana som Benny och hans polare.

Förmiddagen gick åt att rigga ljus. Folk från filmteamet klättrade i kranarna. Det såg vådligt ut. Tog flera timmar. En gammal telefonkiosk hade forslats fram i närheten av kajen. Nu behövdes bara ett fartyg i fonden, annars skulle det bli ett svart hål. Men den utlovade båten dök aldrig upp. Lösningen blev några godsvagnar från SJ. Ljussättarna tvingades upp i kranarna igen. Men nu hade marssolen börjat värma. Dagsmejan fick det att droppa från balkar och tak. Efter lunch skulle man gå igenom scenen som skulle tas. Benny och hans kompisar började skruva på sig. Kände sig varma i overallerna utan att ha lyft ett enda hiv. De förundrades över hur mycket folk det behövdes för att få filmscenen att fungera.

–  Fan, dom är minst trettio stycken, sa Benny–  Men bara ett par är skådisar, sa en av kamraterna.

–  Ingen man känner, sa Benny.

–  Umgås du med kändisar?

–  Han trivs bäst med ökända, skrattade en annan.Ett skramlande och rasslande ljud tystade samtalet. Genom fönstret såg de hur järnvägsvagnarna rörde sig. Benny reagerade snabbast. Rusade ut och skrek åt lokföraren som kopplat på en lokomotor och börjat frakta bort scenografin.

–  Dom här får du inte ta! Dom ska vara med i filmen.

–  Jag har mina order, sa lokföraren. Vagnarna försvann. Regissören stampade och svor. Producenten rev sig i skägget.

–  Jag fixar det, sa Benny och hoppade upp i en hjullastare. Strax kom han tillbaka knuffandes på ett par bruna stolpvagnar.

– Dom har ju för fan inga väggar, kved regissören.

Ljussättarna fick än en gång bege sig upp i kranarna för att rikta om ljuset. Nu hade himlen mörknat och fingrarna stelnade kvickt. Ett gäng mackor beställdes fram. Teamet stod för allt käk. Inte förrän på kvällen var man redo för tagning. Då hade kameran frusit. Den hade glömts kvar på stativet under bar himmel. Det tog en dryg timme att tina den. I sista stund bytte man blodet som skulle användas. Rekvisitören förklarade för Benny och de andra hamnarbetarna att de hade två olika färger, ett dagblod och nattblod. Scenen där skådespelaren Thorsten Flinck misshandlade en av hamnarbetarna var över på någon minut. Man tog om den ett par gånger för att vara på säkra sidan att det blev bra.

Benny slog en åkarbrasa.

– Man behöver i alla fall inte duscha, sa en av kamraterna.

De tittade på sin kamrat som hade varit den som Flinck gått lös på.

– Fast du får ju skrubba blod en stund. Nattblod!Ett skratt spred sig i baracken.

– En hel jävla dag för en minut, sa Benny när han hängde in overallen i skåpet.

– Inte undra på att licensen är så dyr.

Benny greppade sin väska.

– Nu ska jag hem och sova. Så man orkar jobba en minut i morgon också.
Torgny Karnstedt debuterade 1977 med den uppmärksammade och prisbelönta romanen Slamfarmen. Han räknas som en av de moderna arbetarförfattarna.   Senaste romanen Tro, hopp och jävelskap är en berättelse om svårigheten att bli vuxen när man förlorat sin barndom.   Han är aktuell med boken Mitt namn är Kocki, en proletärskildring om en typograflärling, gårdfarihandlare och legendarisk korvgubbe med egen fanclub på Facebook: ”Vi som gillar gôtt mos”.

Torgny Karnstedt