”Svarta Fängelset” och det nya Guantánamo

Fängelset på USA:s största flygbas i Afghanistan har blivit nästa fångläger i ’kriget mot terrorn’, enligt människorättsgrupper. Detta sedan de som fängslat på den ökända Guantánamobasen på Kuba fått rätt att höras i amerikansk domstol, en rättighet Bagraminternerna förnekas.

Och trots att Barack Obamas vallöfte var att få slut på tortyren, så utsätts fångar för inhuman behandling på en hemlig separat inrättning på Bagram – det ”svarta fängelset”. Ex-fången Muhammad berättar för Arbetaren Zenit om sina upplevelser.

Det är mitt i natten. Muhammad ligger och sover med resten av familjen när hans fru plötsligt vaknar till. Någon sparkar på ytterdörren. Frun skakar om sin man, som inte fattar någonting, yrvaken, med rädslan som en plötslig knytnäve i mellangärdet.

– Vilka är ni? ropar han på pashto till inkräktarna.

Inget svar. Han letar rätt på sin kalashnikov och skjuter ett par varningsskott i taket.

Plötsligt exploderar ytterdörren och in väller amerikanska militärer, fullt utrustade med vapen och mörkerglasögon. De visar Muhammad en karta på vilken hans hus är inringad.

– Var är al-Qaida-ledarna? frågar de.

– Jag tänkte att det måste vara ett missförstånd, minns Muhammad.

De sätter på honom handfängsel och pulveriserar möblemanget i jakten på information. Rufsar sedan om hans hår och hänger på honom båda hans vapen, som han uppger att han haft licens för, och stoppar Muhammads fickor fulla av ammunition innan de tar bilder på den tillfångatagne ”terroristen”. Sedan ikläs han en huva och allt blir svart. Han blir inknuffad i en helikopter. Efter flygturen väntar en lång och skumpig bilfärd innan kåpan slutligen tas av.

Muhammad befinner sig inne på USA:s hemliga fängelse, fast det förstår han först långt senare. Afghanerna kallar det för det svarta fängelset.

Efter att ha befriats från huvan tvingas Muhammad klä av sig naken – något närmast obeskrivligt kränkande för en pashto – och byta till gulnade fångkläder. Allt medan amerikanerna ser på.

Hans cell är två gånger två meter och saknar vatten, vilket muslimer behöver för att kunna tvaga sig före bön. Det finns inte heller toalett eller fönster.

Han hålls i total isolering från de andra fångarna, även om han kan höra dem skrika ibland. Taklampan är på dygnet runt, liksom övervakningskameran. Hans familj vet inte var han är. När han tas ut för förhör, i snitt två gånger om dagen, får han ögonbindel eller huva. Motion är inte tillåten.

– De tog min madrass och filt, så jag bara hade en filt kvar. Det var mitt i vintern och väldigt, väldigt kallt. När jag skulle duscha så kände jag först på vattnet, som var varmt. När jag tagit av mig kläderna och steg in så öppnade amerikanen kallvattnet för fullt. Det kändes som knivar. När jag hoppade ut så knuffade han tillbaka mig och sade att jag var tvungen att duscha i det kalla vattnet, minns Muhammad.

Han tar en rökpaus för att få nerverna under kontroll. Det är första gången han berättar för en journalist om sina upplevelser. Muhammad är en lärd man och ger ett förtroendeingivande intryck. Han bär kläder som är klassiska för pashtoer, landets största folkgrupp: lång skjortliknande salwar kameez i grått ylle och grå-blå turban. Kort sjömansskägg och guldklocka.

– Två, tre gånger tog de mig till förhörsrummet och satte en huva på mitt huvud. Det var något i den där kåpan, jag kunde inte andas. Jag skrek: Hjälp mig! Ni dödar mig! Men ingen brydde sig. Mina ben började skaka och vek sig, jag vet inte hur länge jag förlorade medvetandet. När jag vaknade så var jag helt blöt, de måste ha kastat vatten på mig.

När han ville gå på toaletten så fick han be om lov. Ibland lät de honom vänta i flera timmar, tills blåsan höll på att spricka.

Trots sina negativa upplevelser så berättar Muhammed att han även träffade sympatiska förhörsledare som talade vänligt med honom.

– Några sa till och med att ”jag vet att du är en bra person, att du inte är kriminell. Men det står utanför min makt att sätta dig fri”.

Muhammed uppskattar att han är långt ifrån ensam om sina upplevelser på det svarta fängelset. Hans bedömning är att 90 procent av fångarna på Bagram har fängslat på anstalten, en uppskattning som delas av kommissionären Mohammad Farid Hamidi på Afghanistan Independent Human Rights Commission, AIHRC. Hamidi har mött andra fångar som suttit i svarta fängelset, eller Tor Jail som det kallas av afghanerna.

– Som jag förstår det är det en rutinprocess att först hålla dem i Tor Jail, säger han när vi träffas på hans kontor, där bokhyllor fulla med tjocka pärmar klär väggarna.

Han berättar att Afghanistans president Hamid Karzai tillsatte en kommission för att undersöka anklagelserna kring den hemliga anstalten. AIHRC deltog, och bjöds in av den amerikanska militären för att inspektera anstalten.

– Den ligger i det gamla fängelset i Bagram, berättar Hamidi.

Kommissionen skrev en rapport om sina iakttagelser i november 2010, som dock är hemligstämplad.

Men den amerikanska tankesmedjan Open Society Foundations bedömning är att interner verkar hållas där under kortare tid, en eller ett par veckor, för att förhöras innan de slussas vidare.

Analysen kommer från en rapport publicerade i fjol om det svarta fängelset, baserad på intervjuer med 20 ex-fångar, varav 18 uppgav att de suttit på anläggningen. Rapportförfattarna pekar på att varken FN:s regler om behandling av fångar eller USA:s egna militära fälthandbok följs. Hälften av de ex-fångar som intervjuats av tankesmedjan hade hållits i det hemliga fängelset efter att Barack Obama blivit president. Detta trots att han under sin valkampanj lovat ett slut på tortyr och inhuman behandling av interner.

Det är lördag och Kabulfloden badar i solsken. Duvorna flockas runt den vackra gula Shah-e Doh Shamshira-moskén och gatukommersen är i full gång. Afghanska farbröder säljer olikfärgade baljväxter ur jutesäckar på trottoaren och fotgängare passerar den stillastående trafiken på sedvanligt anarkistiskt manér.

Vice justitieminister Hashim Zai är på jobbet ett stenkast bort – i denna del av världen infaller ledigheten på torsdag–fredag. Han verkar förvånansvärt obekymrad över rapporterna om den fördolda förhörsanstalt.

– Det är bara rykten! säger han.

Hans chef, justitieministern själv, var en del av kommissionen som besökt fängelset. Hashim Zai menar att det inte är något hemligt alls på Bagram. Detta trots att rapporter pekar på uppenbara brister i hanteringen av fångarna på anstalten.

Inte nog med det med det, vice justitieministern uppvisar en förvånande brist på kunskap om vad som händer på amerikanernas fängelse. Han säger sig varken känna till det faktum att fångar kan klassas som ”fortsatta säkerhetshot” och kvarhållas på obestämd tid. Eller att högste militärchefen kan gå emot de egna militärtribunalernas rekommendationer.

– Det vore ju inte rätt om amerikanerna gjorde så, säger han förvånat, och närmast aggressivt, när ämnet tas upp.

Men vi tar det från början.

En och en halv timmes skumpig bilväg norr om Kabul, med dess andäktigt vackra bergsinramning, ligger amerikanernas största flygbas i Afghanistan, Bagram. Den huserar amerikanernas huvudsakliga fängelse i landet. Demokratiorganisationer som Human Rights First och American Civil Liberties Union, ACLU, påstår att basen håller på att ta över rollen som nästa Guantánamo – militärbasen på Kuba där fångar i orangea overaller slussats in från hela världen, sedan det gränslösa och juridisk svårkontrollerade ”kriget mot terrorn” påbörjades 2001 med invasionen av Afghanistan.

Bland Bagrams dryga 1 650 interner sitter 41 personer som gripits utanför landet. De har flugits in från bland andra Irak, Pakistan, Jemen, ja till och med från Thailand. Samtliga fängslades under president George W Bushs tid vid makten och över ett dussin av dessa ska, enligt den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights First, ha rekommenderats för frigivning av de interna militärdomstolar som avgör fångarnas öde. Men endast en är i dagsläget på väg därifrån.

Den officiella anledningen till detta, och liknande fall på Guantánamo, ska ha varit sannolikheten att ex-fångar riskerar att utsättas för tortyr i sina hemländer. Men den förklaringen rimmar illa med att en del till exempel är pakistanier, vilka har skickats hem förr.

Flera av USA:s ’terrorkrigs’-fångar påbörjade sin internering på Bagram och transporterades sedan vidare till Guantánamo. Men alldeles innan fångarna på Kuba fick rätt att pröva sina fall i domstol vändes det transportmönstret till det motsatta. Juristen Rehan Abeyratne på International Justice Network, som driver flera mål i rätten å internernas vägnar, berättar att fångarna istället började skickas från Guantánamo tillbaka till Afghanistan, för att – som han misstänker – medvetet beröva dem möjligheten till rättslig prövning.

– Det var en KLAR skillnad i flödet, säger han.

Bevis för detta ska bland annat ha läckts av visslarsajten Wikileaks. Amerikanska försvarsdepartementets presstaleskvinna Tanya Bradshaw förnekar dock u-svängen.

Fängelsefrågan är inflammerad i USA. Guantánamofångarna har fått rätt till habeas corpus, att pröva de brott de står anklagade för i civil domstol i USA, men för amerikanerna kvarstår behovet av en anstalt för terroristmisstänkta – på säkert avstånd från USA självt.

Det är här Bagram kommer in. Just nu saknar fångarna där habeas corpus. Deras öde avgörs av militärtribunaler, så kallade Detainee Review Boards, DRB. Varje halvår prövar de huruvida en fånge anses vara ett ”fortsatt säkerhetshot” mot de internationella trupperna. Om inte så rekommenderas fången att släppas. Alternativt kan fången lämnas över till afghanska myndigheter.

Militärtribunalerna på Bagram gjordes om i slutet av 2009. Numera får varje fånge en personlig representant, med uppgift är att bistå fången i hans försvar.

Men representanterna, alla militärer, saknar juristers tystnadsplikt, har endast 35 timmars utbildning, och bistår runt 100 fångar samtidigt. Det lämnar litet tid för varje enskilt fall. Fångarna får inte ta del av alla anklagelser mot dem, då bevisningen oftast är hemligstämplad.

Dessutom är inte militärtribunalernas rekommendationer bindande. Överbefälhavaren på Bagram har vetorätt på fångars frisläppning. Detta bidrar till systemets rättsosäkerhet.

Året efter att Guantánamofångarna fick rätt till habeas corpus stred International Justice Network, IJN, för Bagramfångars rätt att ta upp sina fall i domstol. De vann, men domen överklagades av Obamaadministrationen, som fick rätt i högre instans. Den 15 februari i år togs dock fallet upp på nytt. IJN hävdar att förutsättningarna har ändrats, i och med att den afghanska administrationen ska ta över kontrollen av Bagramfängelset, och att fångarna där riskerar att skickas till någon av landets övriga knökfulla anstalter, där tortyr fortfarande är vanligt förekommande. Därför, lyder resonemanget, bör de ha rätt att få sina fall prövade i amerikansk domstol.

IJN befarar att Obamaadministrationen vinner igen. Då riskerar Bagram att cementeras i sin roll som det nya Guantánamo, en plats där ”fiendestridande” kan stoppas undan på obestämd tid, utan juridiska rättigheter.

Men de senaste månaderna har även ekvationen på Guantánamo ändrats.

Ett av Barack Obamas vallöften var att stänga anläggningen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter att ha tillträtt som president tillsatte han en granskningskommitté som gick igenom samtliga fångars fall. De rekommenderade att 89 av172 interner borde släppas. Dessvärre är 58 av dessa jemeniter. Efter ”kalsongbombaren” Omar Farouk Abdulmutallab rekryterades av al-Qaida i Jemen för att spränga sina medpassagerare på ett plan till Detroit julen 2009, så har Obama satt P för repatriering av just jemeniter. Risken att de rekryteras för terrordåd ansågs för stor.

Andra riskerar att utsättas för tortyr i hemländerna.

Kommissionen rekommenderade att 37 fångar skulle åtalas i USA. Men det förbjöd den amerikanska kongressen i december. USA har lobbat länder som exempelvis Maldiverna att ta emot ex-fångar, men regeringen där har hittills varit svårflirtad. Före detta Guantánamointerner är inget dragplåster för charterturister, direkt.

Författaren Andy Worthington, som skrivit boken The Guantánamo Files: The Stories of the 774 Detainees in America’s Illegal Prison, skriver i Euroasia Review att han inte ens förstår varför Obama låter en granskningskommitté avgöra huruvida en fånge bör åtalas i domstol, militärdomstol eller hållas inspärrad utan åtal. Varför inte bara låta fångarna utöva sin rätt till habeas corpus och lämna resten till USA:s rättsväsende?

Obama, i sitt senaste utspel i frågan 7 mars, har nu slagit fast en kommitté vart fjärde år ska utreda om det ligger i USA:s intresse att fortsättningsvis ens ha en häktningspolicy baserad på ’kriget mot terrorn’.

 

*Muhammad heter egentligen någonting annat och vill vara anonym.

Tyvärr kunde inte Arbetaren Zenit besöka Bagram, då USA:s militär tog nästan fyra veckor på sig att godkänna besöket – vanligtvis tar processen sju dagar. Frilansjournalist Hanna Sistek hade hunnit lämna landet när hon slutligen fick grönt ljus.

HANNA SISTEK

reportage@arbetarenzenit.se