Vad är självreduktion?

Kampen för högre lön har förts så länge arbetare organiserat sig. Men parallellt har också en mindre känd kamp för lägre priser förts – självreduktion.

”Ni är mina ledare och ni tänker inte betala? Då betalar inte jag heller, vad sägs om det, enfaldiga motherfuckers?” Komikern Felonious Munks skämt träffade mitt i prick och sade det som många amerikaner kände. Varför skulle de behöva betala för den finansiella kris som de själva inte skapat – och aldrig sett vinsterna ifrån. Veckorna senare utbröt Occupy Wall Street och Munks skämt blev ett stridsrop som fick ut tusentals på gatorna: Vi tänker inte betala er kris.

En moralisk indignation över de ökade levnadskostnaderna. Och en vägran att betala. Det är faktiskt en av de äldre kampformerna som historiskt funnits i folkrörelsernas repertoar, avgiftsstrejken som en storasyster till arbetsstrejken.

I bondesamhället under 1700-talet och det tidiga 1800-talet var brödupploppen en av de vanligaste förindustriella kampformerna. Upploppen utbröt efter plötsliga prishöjningar på basvaror som folk behövde för att överleva. Men målet med upploppen var inte en regelrätt plundring. Ofta samlade folkmassorna in pengar och tvingade till sig varorna för det gamla priset, som uppfattades som det skäliga.   Den engelska historikern E P Thompson beskrev detta som en ”moralisk ekonomi”. Han ansåg att yttre förklaringar till brödupploppen (ekonomisk kris, svält, missväxt) inte räckte, utan att det var viktigt att även se vad som fick folk att gå till handling och kräva ändring. Thompson menade att det fanns en utbredd syn i bondesamhället på att ett grundläggande existensminimum skulle garanteras alla, att det var ett underförstått kontrakt i samhället. När priserna på basvarorna höjdes bröts detta kontrakt och rasande folkmassor samlades för att självreducera priserna till moraliskt accepterbara nivåer. Med industrialiseringen togs den moraliska ekonomin över av arbetarrörelsen och omvandlades till en rad politiska krav och upprättandet av ett existensminimum genom sjuk- och arbetslöshetskassor. Den moraliska ekonomin gav vika för marknadskrafternas totala dominans.

På sjuttiotalet fick självreduktionen en renässans, efter att den ekonomiska krisen pressat upp levnadskostnaderna. Vågen av arbetarprotester och vilda strejker hade tvingat fram en motoffensiv, där fabriksproduktionen omorganiserades. I Italien resulterade detta i att industrin fick rabatterade elpriser för automatiseringen av produktionen medan kostnaderna sköts över på hushållen. Priserna på transporter, hyra, sjukvård, el och telefon steg och blev områden för kamp – den utomparlamentariska vänsterns ”andra front” utanför fabrikerna.

Självreduktionerna tog fart sommaren 1974, efter höjningarna av avgifterna i kollektivtrafiken. I fabriksstaden Turin vägrade arbetarna att betala det nya priset och lät trycka upp de gamla biljetterna och betala in dem genom fackföreningen till den gamla kostnaden. Den utomparlamentariska vänstern hade under flera års tid ägnat sig åt bostadsockupationer, hyresstrejker och antivräkningskommittéer.

Men det särskilda med självreduktionskampanjerna var att de krävde en kollektiv organisering – där hyresstrejkerna snarare varit individuella och passiva handlingar. Precis som med brödupploppen baserades självreduktionen på en moralisk ekonomi, kommittéerna gick med på att betala ett politiskt pris som de själva satte och tyckte var rimligt. ”Vi kommer betala samma elpris som fabriksägarna gör – 8 lire per kilowatttimme”, var ett typiskt slagord. Genom samarbete med facken kunde 140 000 hushåll självreducera sina elkostnader bara i Turin. Modellen överfördes från kollektivtrafik och elräkningar vidare till hyror och sjukvård.

Självreduktionskommittéerna bestämde att hyran max fick utgöra 10 procent av lönen, resten vägrade man betala in. Kommittéernas framgång byggde på ett tätt samarbete med arbetsplatskollektiv och radikala fackklubbar, självreduktionen blev en brygga mellan stadsdelskampen och arbetsplatskampen. Med den ekonomiska krisen och åtstramningspolitiken har självreduktionskamperna börjat spira igen. Om krisprotesterna menar allvar med sitt slagord att ”vi tänker inte betala deras kris” – då är självreduktionen den givna praktiken.