Vaken upp kamrater!

Vaken upp kamrater!

En dikt  om arbetarklassens män

 

Vaken upp ni män  längs de löpande banden.

Ni som sliter så hårt, dag som natt.

Ni som står där med mössan i handen,

i dödsskuggans dal så svart.

 

Lystnad! Företaget säger att ni är för lata och dyra i drift.

Och nog tusan är företaget alltid i kris.

Men nog finns det pengar till julbord och resor till

Kalmar stift.

Visst är det trevligt men allt har sitt pris.

 

Nej, de köper er tystnad min vän.

Så blicken i marken, ställ inga krav.

Jobba som tusan. Övertid på lördag igen.

Är det så du vill ha det käre löneslav.

 

Minns far! En bra människa men fast i manssamhället.

Far är på jobbet. Det var min moders ständiga svar.

Föräldramöte vadå? Nej, för fan jobba istället.

Sen kom pensioneringen och då fanns ingenting kvar.

 

Tror ni att ni får er belöning i en annan dimension?

Kanske som sig bör, i änglaskarors kör.

Ni hoppas väl åtminstone på en anständig pension,

utan en tanke på ett arbete som ständigt stör.

 

Våra kvinnor utbildar sig och vårdar väl sina relationer

medan vi män arbetar på för att trygga vårt välstånd.

Nej, inga sensationer. Så har vi gjort i generationer.

Vår girighet tycks större än vårt förstånd.

 

Som tröst ni köper en massa skit ni inte behöver.

En ny bil, en rosa mobil, en resa till ett fjärran land ni minns.

Ni ser fjantiga teveprogram, lyssnar till musik som söver

och längtar efter billiga öl och drömmer om villiga kvinns.

 

Så bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr

och oändligt stort sägs det vara vårt äventyr.

Så skynda! Tiden står ej still, den flyr.

Bryt upp ni män innan era liv går överstyr.

 

Min gamla distribution!

I denna dikt minns författaren sin tid på GöteborgsPostens distribution under tidigt 1980-tal.

 

På stadens stora tidning,

ja, på denna institution

där arbetade jag i många år

på dess distribution.

Där kunde vem som helst få jobb.

Det var bara att ställa sig i kön

och om det en kväll fattades någon

fick du kanske för mödan lön.

 

Och kunde du då jobba

fick du stanna kvar,

annars åkte du ut igen

till dem där utanför.

 

I den trånga och fulla salen fanns

studenter, löst folk och de som knackade dörr.

En massa original! En underbar blandning av

sådant folk som fanns i Sverige förr.

 

När pressarna startade i denna antika sal,

där maskinerna var gamla och golven nötta,

vi slet hårt i rök och damm tills morgonen kom.

Då gick vi alla hem så trötta.

 

Visst var det roligt fast vi slet hårt.

Men vi såg vad som hände. Vi hade kontroll.

Nej, inget var oss för svårt och stämningen

var god runt kaffebordet vårt.

 

Nu är allt förändrat.

Nu är allt nytt.

Vår gamla distribution

styrs numera av automatisation.

 

Numera sitter där vackra pojkar

som inget vet och inget fattar.

De sitter stilla på stolar

och allt de gör är att trycka på knappar.

 

Men uppe på kontoren

där vimlar det av släkt och vänner

och enda sättet att där få ett jobb

är att någon där du känner.

 

Visst behövs det utveckling

och visst behövs det automatisation.

Men ibland längtar jag ändå

tillbaka till min gamla distribution.

 

Krister Norén, arbetar på Volvo PV tillfälligt sedan 22 år tillbaka. Bor i Majorna i Göteborg, är gift och har två barn.

 

Krister Norén