På Stockholms stadsbiblioteks lyrikavdelning är Emil Boss väl hemmastadd. Han rör sig vant och snabbt längs hyllorna, låter fingrarna glida utmed med bokryggarna, i jakt på en särskild titel. Vissa av böckerna han letar efter saknas.
– De säljer inte i särskilt stora upplagor, men de är nästan alltid utlånade.
Varken Jenny Wrangborgs bok Kallskänkan eller Helen Rådbergs Det gula rummets små terapistycken finns inne till utlåning. Två poesiböcker som skildrar arbetslivet, och som han rekommenderar varmt.
– Fabriken – överflödet kan jag också rekommendera, den är skriven av Leslie Kaplan och är en skönlitterär skildring av fabriken som existentiell plats. Men det är ingen eländesskildring. Den skildrar fabriken som ett grundläggande och viktig organ i samhällskroppen, ett hjärta.
EmilBoss brukar också hålla till på avdelningen för Företagsekonomi, inne i Facksal 3. Han erkänner att han ser malplacerad ut bland de tillknäppta ekonomistudenterna, begravda i sina böcker med en examen som mål. Emils syfte är ett annat, han studerar språket i böckerna om organisationsteorier och företagsledning i hopp om att i framtiden kanske kunna använda sig av det i sitt skrivande.
– Jag läste en bok där det fanns en checklista för vilka de goda förutsättningarna för produktion är. Den bestod av två kolumner. Den ena kolumnen bar överskriften ”Maskin” och den andra ”Människan”. Punkter man skulle kunna checka av var ”Maskinen fungerar” respektive ”Människan är frisk” och så vidare.
– Inom management talar man ibland om arbetet och arbetsplatsen som ett kretslopp, men för den enskilde arbetaren rör det sig om en linjär förbrukad tid, det är år som går och leder som slits.
Emil har ett anteckningsblock och en penna redo i handen, som vore det han som var intervjuaren. I vintras debuterade han med diktboken Vad avlägsna vi ser ut/man kan knappt tro att det är vi på Albert Bonniers förlag. Kritikernas mottagande var gott och 31–åringen erkändes som en av den unga lyrikens arbetsskildrare.
– Jag har velat lyfta fram språkrester från arbetslivet. Man brukar säga att kroppen förfrämligas vid monotont kroppsarbete, men jag upplever att det är samma sak vid monotont språkbruk. Om man upprepar samma fraser om och om igen, så förfrämligas språket.
Emils erfarenheter, som han också skildrar i sin bok, är från kassabandet på Systembolaget.
– När köerna är långa smälter allt samman. Rörelserna likställs med fraserna.
Emil Boss ger som exempel att frågan ”Vill du ha kvitto?” mer liknar den manuella rörelsen då man sträcker sig efter kvittot än till exempel en dikt. I kassan blir själva språket en arbetsmanöver.
Diktsamlingen innehåller utdrag ur Emils tjänstgöringsschema och lånar flera av arbetslivets dokument och dess språkrester, varvade med vackra dikter om tillvaro, samt skarpa betraktelser över tiden som far fram med oss.
– Om man begär ut en tjänstgöringslista för, säg 25 år, om man har arbetat på samma plats vill säga, så får man ut en tjock hög med papper. Man kommer att märka att all tid som har gått, varje timme som man har tjänstgjort, ser likadan ut på pappren, oberoende på vilken relation man har till den.
Emil var en av dem som startade upp fackföreningen DFSA, Driftsektion för Systembolagsanställda, som förenar arbetare runtom i landet. Idag är han ledig, befriad från den beiga uniformen. Civila kläder består av tunga skor, uppvikta slag på jeansen. Skapelsen pryds av en rutig gubbkeps.
Emil var aldrig tidigare engagerad fackligt eller politiskt, tills en arbetskamrat övertalade honom att gå med i SAC. Därefter tog det fart. Han har gjort sig känd som syndikalistisk debattör och aktivist, dels i olika blockader mot Systembolaget, men också i den uppmärksammade aktionen mot nöjesetablissemanget Berns, som ännu pågår. Emil vill se facken tillbaka på arbetsgolven.
– De existerade normerna [för god arbetspolitik och god arbetsmiljö] är skapade av arbetsledningen. De är skapade av stora resurser, så som universitetsstudier och management. Man måste gå samman och ifrågasätta dessa normer, och därefter skapa sin egna.
Han poängterar att man inte kommer någonstans ensam i kampen mot arbetsgivare och företagsledningar, utan att man måste gå samman för att få kraft och vinna gehör.
Åren 2005 och 2007 var Emil elev på folkhögskolan Biskops-Arnö, en plantskola för blivande skribenter. Han arbetade hemma i Stockholm fyra dagar i veckan och pendlade resten av tiden till skolan ute på den uppländska landsbygden.
– Den tiden betydde jättemycket för mig, att kunna ge skrivandet utrymme på det sättet var fantastisk. Det skapades ett särskilt rum som jag inte har lyckats återskapa sedan dess.
– Nu gör jag mitt bästa för att skapa tid åt det som inte är lönearbete, precis som alla andra.
Under sitt andra år på Biskops-Arnö arbetade Emil med det manus som i slutänden resulterade i hans debutbok. Poesin tilltalar honom på grund av sin öppenhet gentemot läsaren, den är till för att tolkas, det är man själv som läsare som skänker den dess innebörd.
– I poesin har man som läsare makt över språket, säger Emil nästan lyriskt, men tonen förvandlas till uppgivenhet när han säger:
– I arbetslivets å andra sidan har man arbetsinstruktioner som är skrivna så att de bara ska kunna tolkas på ett enda sätt. Man har ingen makt över språket i ett sådant läge.
Vem har makten över språket? Det är enligt Emil en fråga som man måste ställa sig.
– Det är i språket man hamnar till slut, där märker man av klyftorna och maktstrukturerna. Många företag har till exempel slagord, så som ”det som är bra för företaget är bra för personalen”, men man hör aldrig det omvända, konstaterar den annars lugne Emil energiskt.
Känslan av att den starke sitter på den svage i något anseende, är enligt honom själv det som kan väcka hat hos honom.
– Det är vanmakten man kan känna inför myndigheter, politiker eller andra traditionella auktoriteter.
Emil lånar på rekommendation Göran Tunströms diktsamling Samtal med marken, vid lånemaskinen sträcker han sig efter kvittot, där titlarna på hans nuvarande hemlån också finns antecknande. Ord så som ”företag”, ”management” och ”marknadsföring” är rikligt representerade.
Emil Boss boktips
Det
Inger Christensen, Modernista 2009
Det gula rummets små terapistycken
Helena Rådberg, Wahlström och Widstrand 2008
Fabriken – överflödet
Leslie Kaplan, Modernista 2005
Kallskänkan
Jenny Wrangborg, Kata förlag 2010
Kapslar
Viktor Johansson. Modernista 2007
Foto: Jan-Åke Eriksson
Viktor AnderssonFLER ARTIKLAR FRÅN KATEGORIN INTERVJUN
Längtar efter att få gestalta andras livsöden”Självklart är vi trötta, men vi är tvungna att fortsätta”
”Vi kan stänga ned städer, vi kan stoppa kapitalackumulationen”
”Arbetsgivarna flyttar fram sina positioner”
”Du måste vara starkare för att stå upp mot dem utan vapen”